Kvällis

Vivecas lilla hund Tuss anlände klockan åtta imorse. Hon ska vara hos oss till imorgon kväll :) söt som socker är hon då! Dagen har gått åt till att gulla med Tuss, gå ut med henne, fotografera, göra smulpaj med marsánsås, prata med Jessy, laga middag, se Idol och sitta vid datorn.
Igår var Stina här och vi höll halvt på att frysa ihjäl. På kvällen såg jag och mamma film och sen satt vi uppe och pratade rätt sent. Jag känner mig pigg på kvällarna nu för tiden. Jag borde hitta på något att göra på kvällen för att varva ner. Eller kanske göra något på dagarna för att bli trött till kvällen. Nu när jag bara har varit hemma har jag kanske inte gjort av med så mycket energi. Men snart är lovet slut och jag ska ut på prao i två veckor. Japp. Fast nu ska jag leva i nuet, och gå ut på en kort kvällspromenad med Tuss innan jag går och lägger mig.

Godnatt!

I vejt it

Igår kom jag och Erik fram till att vi inte förstår hur man kan klara sig utan orden "nå", "it", "gode" och "lejd". Jag menar, hur är det möjligt? Ordet "lejd" (i det sammanhang vi använder det) går liksom inte att ersätta med något annat ord, tycker vi. Ordet "it" betyder ju "inte" så det kan man säkert klara sig utan om man inte har vant sig vid att säga det. Och ordet "gode" går väl kanske att vänja bort. Men ordet "nå", det använder man ju i typ varannan mening. Ibland betyder det ju "något" eller "några", t ex " finns de nå tomater på de här stället?" (skrivet som man uttalar det). Men ordet "nå" går ju i många fall inte att byta ut mot något annat ord, t ex "är du nå trött?". Ah, jag hajar faktiskt att man kan skippa ordet "nå" helt och hållet i en sådan mening om man inte är från norrbotten. Men personligen skulle jag inte kunna vänja bort det ordet. Jag vill inte vänja bort det heller.
En annan grej jag har upptäckt att jag använder ofta, som inte är ett ord, är ljudet som man kan använda istället för att säga "japp" eller "ja". Ni vet, när man "drar in" luft genom munnen så att det blir ett kort luft-ljud. Hur ska man ens förklara det? Det är ju ett typiskt norrländskt ljud. Ja hörni, det är intressant det där med ord och dialekter. Man kanske är lite miljöskadad trots allt, haha. Men jag pratar ju inte pitemål iallafall, och tur är väl det. Däremot "lånar" vi många ord från pitemålet här i trakten. Typ, "jag vet inte" kan bli "i vejt it" och så vidare.

Jag säger iallafall inte "jazz" istället för "japp", som Stina gör ;) hon är lite musikskadad! Hihi. Inget illa menat dock!

These ugly (but lovely) pants!

Klockan är nästan tre och jag sitter fortfarande här i otvättade mysbrallor, stor Kenndy Space Center-tröja och håret i en skitsnygg (ehe) sov-knut mitt på skallen. Hett må jag säga!
Jag funderar på en sak... Är det möjligt att ett par mjukisbyxor kan nötas ner till hälften av tjockleken på tyget om man använder dem riktigt mycket? Jag tror faktiskt det. Mina mjukisbyxor har utan tvekan sett sina bättre dagar. Jag har haft dem i flera år. De har ingen ljus framtid. Frågan är om de har någon framtid alls. Det där luddet på insidan som har varit så mjukt och mysigt är nu väldigt nernött och liksom... inte mjukt längre. Och utsidan är ju inte så vacker den heller, noppig och smutsgrå. Det är ett hål i sidan, vid höften. Plus att man får typ häng-röv av de här förbaskade brallorna, även om man inte har dem långt ner. Frågan är: varför tycker jag fortfarande om dessa byxor? Varför envisas jag med att ha kvar dem? Varför har jag inte lagt undan dem längst in i garderoben en gång för alla, eller snört bort dem, sagt goodbye, kastat in dem i bygdegårdens majbrasa och skrikit "burn in hell!". Varför har jag köpt nya mjukisbyxor och absolut trott att jag kommer börja använda dem istället, och ta farväl av mina gamla?
IN MY MIND, säger jag bara! In my mind. Jag kommer aldrig ha hjärta att slänga de här byxorna, så länge det finns något kvar av dem, om det så bara skulle vara en enda tråd kvar i slutändan. Livslång kärlek kallas det. Jag kommer väl antagligen ha dem tills de en dag med ett suckande ljud plötligt faller ihop till en liten hög smutsgrått pulver på golvet. Då kommer jag stå där, skamsen och, framför allt, byxlös.
Nä, nu ska jag lyfta arslet (iklädd those lovely pants) härifrån.

Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här.

Och det slog mig... att det var en form av fridfullhet jag kände.

Det blev en rejäl runda på stan i Luleå idag, till slut. Jag hade lång tid på mig, men ändå hann jag förstås inte allt jag hade velat hinna med. Icke ovanligt syndrom dock! Så blir det när man inte är i stan så ofta, man skriver upp en massa saker man vill hinna köpa/spana på när man väl åker till stan, och man kan ju lätt glömma att man ska hinna ALLT. Sen kan man ju tyvärr glömma att man ska ha råd med allt, men det är ju en annan femma det!
Jag har för övrigt drabbats av en förkylning nu, men dock en lindrig sådan. Hoppas att den håller sig på den nivån. Det är tillräckligt irriterande som det är nu. Näsan och huvudet känns ungefär dubbelt så stora och tunga som vanligt. Det är först när man är förkyld som man verkligen blir medveten om att man har en näsa. Och man känner hur viktigt det är att kunna andas med den och känna lukter med den. Maten är inte alls lika god när man är förkyld, eftersom luktsinnet blir betydligt nedsatt (iallafall mitt). Doften är ju faktiskt en stor del av smakupplevelsen.

Nåja. Nu är Åsa trött i ögat (och i många andra kroppsdelar också, för den delen) så hon ska gå och lägga sig och läsa en bra bok nu, innan hon ska sova.

Natti natti!

Kasta inte sten i glashus

Idag sitter jag hemma i mina allra mysigaste myskläder, tycker synd om min onda hals och käkar Echinagard för brinnande livet, för att förhindra att en riktig förkylning bryter ut. Att bli sjuk är det sista jag vill nu när det är lov och allt. Det vore faktiskt riktigt bedrövligt.
Ge mig hundra kilo välmående, tack!
Igår blev det en skogspromenad på en och en halv timme med mamma och Erik, och på kvällen såg jag Mamma Mia med Stina. Ska se till att skaffa hem den när den kommer ut på DVD, så att jag kan se den när jag är på dåligt humör, för man blir faktiskt glad av den!
Jag känner att jag behöver en runda på stan. En liten uppfräschning inför vintern. Jacka, mössa, vantar, och lite annat jag har skrivit upp. Jag ska göra det någon dag, dra till stan. Förutsättningen för det är att jag inte blir sjuk!

Pappa kom hem från Florida igår. Det var 30 grader varmt i Orlando och de hade varit på någon sorts krokodilsafari! (Den var dock inte på arbetstid, haha...) Och så hade de varit VIP-gäster på NASA och Kennedy Space Center (på arbetstid). Och pappa fick en hel hotellsvit för sig själv, och åkte i business-klassen på flygplanet. Palmer utanför hotellet, swimingpool... Jag tror jag följer med nästa gång va!

Hoppas att Jessica och Fredrik har det bra nere i Varberg! :)

Höstlov

Nästa helg ska jag ta hand om Vivecas gullehund Tuss, annars vet jag inte vad jag ska göra under lovet. Kanske blir det bowling någon dag, kanske Luleå någon dag. Idag är det dock söndag och jag ska bara vara hemma. Söndagar brukar vara hemmadagar. Jag ska sångträna, springa i skogen, kanske baka något. Chilla.
Hoppas att mamma inte har planerat en gemensam städdag eller något annat trevligt (ehm). Man blir ju så glad då...
Jahapp. Nu ropar mamma att vi ska ta en promenad. Fina familjen på promenad ;) japp. Mycket bättre än städdag iallafall.

Vad ska ni göra på höstlovet? Säg till om ni vill hitta på något!

Och om någon har sett min älskade grön-svart-randiga mössa eller mina svarta fleecevantar, hör av er! De är spårlöst försvunna.

Hyvää päivää!

Igår var jag, Stina, Erik och Kalle till Nedre Tväråsel för att ta emot stipendiet som klassen vann! Daniel Renlund-stipendiet. Det var hemma hos familjen Renlund, och två andra "grupper" människor var också på plats eftersom det delades ut tre stipendier. Vi fick fem tusen kronor och ett paket (som gissningsvis innehåller en chokladask). Vi blev fotograferade och smått intervjuade av en reporter från Piteå-Tidningen (kolla i Piteå-Tidningen på måndag) och sen fick vi en massa gott fika. Smulpaj, cheesecake, krämbullar, punschbollar, chokladfingerkex, cookies, gud vet allt! Och jag som hade ätit två paltar precis innan vi for hemifrån... haha.
På kvällen såg vi filmen "Gone in 60 seconds", rätt bra film :) det handlar om bilstöld, det är ett gäng som ska sno 50 bilar under en natt. Och det är ju inte vilka bilar som helst, utan 50 lyxiga, väldigt eftertraktade bilar.
Sen blev det good night, sleep tight.

Singin'

Igår hade jag sångträning med mamma i en och en halv timme. Mamma är bra på det. Jag har ju nästan slutat sjunga helt och hållet på senare tid. Jag har trott att jag inte sjunger särskilt bra alls. Och när jag har försökt spela in min röst på mobilen för att höra hur det låter, då har det låtit för bedrövligt. Men inte undra på det, med mobilkvalla?
Hursomhelst så har jag bestämt att jag ska börja sjunga igen, för jag tycker ju om att sjunga. Jag är nog inte så dålig trots allt. Jag är bara otränad. Jag sjunger alltid för hästarna när jag är ensam i stallet, och dom verkar ju gilla det :-)
Och det där med att ta riktigt ljusa toner, det kommer aldrig vara min grej eftersom jag inte har en sopranröst. Där kan jag slänga mig i väggen. Jag har en altstämma. Japp.

Förra veckan spelade jag förresten tvärflöjt för första gången på över två år. Det är nästan så att jag saknar det litegrann. Det är synd att sluta när man börjar bli duktig. Men jag ville spela piano istället, och det var ju inget dåligt val direkt. Inget jag ångrar. Men man kan ju alltid fundera på hur bra jag hade varit på tvärflöjt nu om jag hade fortsatt spela. Jag slutade efter att ha spelat "Sol vind och vatten" på skolavslutningen i 6:an. Jag visste att det var sista gången jag skulle spela och det kändes sorgligt. Och vilka applåder jag fick sen.

Min vän pianot

Jag har alltid tyckt om att spela piano, lära mig nya låtar och spela melodier direkt ur hjärnan, ur hjärtat, utan noter på papper.
Att spela på gehör är (och har nog alltid varit) min starka sida.
Men under den senaste tiden har spelglädjen dött bort litegrann. Pianolektionerna har varken känts särskilt roliga eller givande. Det är inte direkt så att jag hoppar upp och ner av glädje varje måndag när klockan slår tolv och det är dags för pianolektion. Snarare tvärtom.
Det är inte kul att spela när man känner sig tvungen till det. Jag har faktiskt känt mig rätt dålig (både som pianist och människa) när jag har kommit till min pianolektion på måndagarna, ofta utan att ha tränat på min pianoläxa. Ofta har jag efter ett halvhjärtat försök att spela läxan gett upp och börjat spela någon av mina favoritlåtar istället.
Det är inte det att låtarna jag har fått i läxa har varit svåra, utan helt enkelt tråkiga, inte min stil och liksom helt fel för mig. Ofta något blues-aktigt. Och ja, jag vet att man måste vara mångsidig som pianist och kunna spela alla möjliga olika sorters musik, men om det inte känns kul då? Jag vill spela piano för att det är kul, inte för att jag känner mig tvungen till det.
Nu, nu har glädjen kommit tillbaka! Nu känner jag flera gånger om dagen att "nu vill jag spela piano!". Det känns härligt.

När jag flyttar hemifrån ska jag skaffa ett piano till min lägenhet. Sådeså! Jag ska fylla ut tystnaden med musik. Ni får släpa med era flöjter, gitarrer, trumpeter, säckpipor och allt vad ni nu kan tänkas ha hem till mig, så spelar vi ihop! Rena dårhuset kommer det bli.
Hoppas jag inte har sura grannar då ;)

It's not so simple

Jag tvekade om jag skulle skriva eller inte. Egentligen vill jag ju ha det förra inlägget överst så att alla ser det. Men jag är så skrivsugen att jag absolut måste få skriva!

Igår diskuterade jag gymnasieprogram med Jessy i en timme och sjutton minuter. Det är alltid bra att ha någon att surra med om sånt!
Guld värt, helt enkelt.
I måndags var jag hos tandläkaren, vilket inte alls är lika kul som att prata i telefon. Men det gick bra. Jag tycker inte att det är obehagligt att gå till tandläkaren. Eller okej, vissa moment. Som när man ska gjuta en "form" till en nattandställning, då får man vicka på tårna för att hjärnan ska tänka på något annat än den där illasmakande kletiga rosa geggan man får inkört i hela munnen. Tur att jag slipper det numera. Efter mitt tandläkarbesök åt jag direkt en hel marabou chokladkaka i bussen på vägen hem. Japp, jag vet att jag är snäll mot mina tänder!

Idag begav vi oss till Älvsbyn för att besöka ungdomsmottagningen och gymnasiet med klassen. Det bjöds på många skratt, särskilt på förmiddagen! Gymnasiebesöket gjorde att jag fick ännu mer tankar kring gymnasieval och så vidare.
Och tankar kring det där med att flytta hemifrån.
För mig känns det oerhört lockande att ha en liten mysig lägenhet på sisådär 35 kvadratmeter i Luleå, alldeles för mig själv. På något bra ställe, typ på Varvet eller i stan. Ett eget place, ett eget krypin, precis lagom litet och precis som jag själv vill ha det. Gissa om det lockar?
Och man tänker att det är enkelt och " jamen, nog räcker pengarna" och "nog kommer jag laga mat fast jag bor ensam", men man måste möta verkligheten face to face. It's not so simple.
Säger jag, som inte ens vet hur det är in real life.
Just nu har jag faktiskt en liten framtidsplanering/dröm som börjar ta form i huvudet, och jag ska berätta om den någon dag, tror jag.
Jag är hos pappa nu (fast han är i Florida), men mamma kommer och hämtar mig snart. Jag ska vara hos henne i några dagar. Ikväll blir det att repetera ordklasser inför morgondagens svenskaprov och se Arn på bio i Vidsel. Inget mer datorsittande här inte ;)

Lämna en kråka

Skulle inte alla ni som läser min blogg kunna lämna en liten kommentar till det här inlägget?
Antingen så skriver ni bara "jag läser din blogg" eller "jag läste din blogg idag men jag har aldrig läst den förut", eller, om ni är riktigt söta, skriver ni kanske lite om vad ni tycker om bloggen i allmänhet. Typ "jag läser din blogg varje dag och jag tycker att den är bra, men du kanske skulle börja skriva lite mer djupa tankar och lägga in fler bilder". Snälla, söta, rara ni, skriv en liten snutt! De som inte vill behöver inte ens skriva sitt namn, ni kan lika gärna skriva "Jultomten" eller "Barnet i Bullerbyn", jag blir lika glad ändå.
För vem skulle inte bli glad av att ha en gullig jultomte med röd näsa som läser ens blogg? ;)

I won't let you stop me now

Ibland tror jag att jag får för mycket tid över till att tänka,
för ibland tänker jag så mycket att det slår knut i hjärnan.

Men, tänka bör man annars dör man.

Pang i golvet

I fredags vaknade jag kvart i åtta av att Carina väckte mig. Perfekt start på dagen må jag säga! Jag som brukar stiga upp kvart över sju. Nåja, jag hann ju iallafall med bussen, som går klockan åtta. Slutade efter att ha ätit lunch. Byan hade paltdag så jag for dit och åt med Anna, Erik och mamma på eftermiddagen. Var i stallet på kvällen, har hand om poahästarna hela helgen eftersom Inger är i Stockholm och gottar sig ;)
Igår hälsade vi på Rut i Arvidsjaur. Trevligt värre! Först gick vi i affärer, sen åt vi pizza och sen fick vi se lägenheten Rut och Jonas har, fikade och fick lite kläder som Rut hade rensat ut från sin garderob. Och det var snö i Arvidsjaur! S-N-Ö, typ 2 cm.
Idag ska jag på en konsert i Älvsbyn med NUS. Stina är med och spelar, så det är klart jag måste kolla :)
Och imorgon ska jag till tandläkaren, känns som att det är grymt länge sen jag var där.
Mjoo.

Over and out!

Join the club

Nu vill jag också ha snö att åka skidor på, hoppa i, pulsa i
och göra snöbollar av.
Jag joinar klubben.


http://kluump.pixbox.se

Mitt i höstdimman

Dagarna bara rullar på och det känns ganska skönt på ett sätt, det är bara att flyta med. Fast det är ändå en aning tråkigt att alla dagar ser ungefär likadana ut. Jag känner att jag behöver omväxling nu. Mycket känns uttjatat och hösten är så grå och kall vid den här tiden i oktober. Jag vill bara krypa in i den allra största och mysigaste tröjan jag kan hitta, och slippa huttra ute i höstdimman. Jag vill slippa all stress. Jag vill känna att jag äger min tid, och jag vill göra något roligt av den.
I måndags spelade jag tennis i två timmar med Stina, Oskar och Erik efter skolan. Och igår var jag ute och sprang i en timme.
Jag känner att jag mår bra av att hålla igång, träna och röra på mig. Och eftersom jag bor där jag bor (dvs utan några större träningsmöjligheter), får jag helt enkelt träna på egen hand. Så det blir att springa timvis ute i den friska och fuktiga skogen, och sen göra sit-ups, armhävningar, rygg-ups etc. Stallarbetet mår jag också bra av, det är som en sorts terapi.

Det känns som att jag är inne i någon sorts oberoende fas. Jag har inga pengar på mobilen, har inte haft det på två veckor och känner inte något större behov av det heller. Datorn kanske jag är lite beroende av, men den är mer som ett tidsfördriv, eller kanske ännu mer en vanesak. Jag känner inget behov att att göra mig fin. Om jag hade haft ett par mjukisbyxor utan hål i hade jag väl gått runt i dom hela veckan.
Och jag känner liksom höst, höst, höst.
Det är som om jag väntar på något, men jag vet inte vad.

Sunshine

Jag har just varit ute och sprungit i en och en halv timme och gjort en massa sit-ups och armhävningar, sedan duschat och käkat rulltårta.
Jag känner mig som en ny människa! ;D om en liten stund ska jag iväg till stallet. Och ikväll kommer Stina, vi ska börja träna inför vårat lilla uppträdande. Det blir låtarna "Beautiful" (Christina Aguilera) och "Hallelujah". Jag ska spela piano och så ska vi båda sjunga.
Nu ska jag kila!

Puss!

Lördag

Igår kväll var jag med mamma på "ljusparty" hos Kicki. Jag och mor min blev kära i två olika ljusdofter; honungsmelon och hiniku steam. Så vi beställde, och sen åt vi först smörgåstårta och sen ananaspaj med vaniljvisp. Åhjo, lite mätt blev jag allt. När klockan närmade sig åtta gick jag, Pernilla, Vilma och Evelina över till deras granne för att se idol. Det var nästan nära att jag somnade i soffan. Men bara nästan. Jag och mamma traskade hemåt i mörkret kring tio.
Idag har jag bakat rulltårta med chokladfyllning (mums!) och varit ute och sprungit i en timme. Sen var Erik ner på Tic Tac och hämtade pizza åt oss. Ikväll ska jag se film med mamma och Erik.

Som ni kanske ser har jag ändrat design på bloggen, det var ett ryck jag fick nyss.
Så nu har jag väl så här ett tag, tills jag blir less... Någon gång när jag ids ska jag göra en mer personlig design, eller iallafall en egen banner, i photoshop har jag tänkt. Men det kanske aldrig blir av. Det känns inte så himla viktigt just nu.
Och det känns som att det här inlägget inte blev bra alls, som om jag hade haft bråttom när jag skrev det. Men jag har suttit här och skrivit på det hur länge som helst. Skrivit, suddat, skrivit, suddat...

Åsa under tidspress

Jag brukar egentligen aldrig skriva blogg under tidspress, för det blir bara blajja av alltihop, inget intressant innehåll, utan bara en massa ord efter varandra. Men just idag tänker jag skriva blogg ändå, även om Erik bokstavligt talat står och stampar i golvet i väntan på att få tillbaka sin dator. Aaah, jag avskyr att skriva under tidspress. Det värsta är när man har prov och känner att tiden inte räcker till för att man ska hinna skriva allt man vill hinna skriva. Då skriver jag så energiskt att jag får värsta krampen till slut. Handen håller så hårt i pennan att den liksom "fastnar" i det läget, fingrarna typ stelnar.

Det som har hänt sen jag skrev senast är väl inte särskilt mycket. Eller så är det bara jag som får hjärnsläpp av denna tidspress! Men idag var iallafall jag, Kalle, Erik, Stina och Ogge och spelade tennis på tennisplanen. Det har sin tjusning :) riktigt kul faktiskt!
Har nu fixat båda mina praoveckor! Skönt att inte behöva fundera mer på det. Första veckan ska jag vara på Öbergs Interiör i Älvsbyn och andra veckan på Ateljé Grodan i Luleå. Ska bo hos Jessica andra veckan, om hon ger mig besked om att det går bra. Åh så kul! :)
Det känns som att jag börjar få lite mer ordning på mina framtidsplaner nu. Jag börjar komma framåt i mitt tänkande, känns det som. Jag är inte på ruta ett längre.
Erik tog en snabbdusch medans jag satt här och skrev, men nu har vattnet slutat forsa i badrummet, så när som helst rycker han väl upp dörren och blir sur för att jag fortfarande sitter kvar, haha. För att hålla fred mellan mig och brorsan bör jag alltså logga ut och lyfta arslet härifrån NU.

Puss!


Cos now I only see my dreams
In everything I touch
Feel their cold hands on
Everything that I love
Cold like some
Magnificant skyline
Out of my reach
But always
In my eyeline now

You just don't know what's on the other side of the door

Idag har det snöat. Och jag har kört grus med skottkärra från punkt A till punkt B i tre timmar.
Och så har jag duschat för första gången på två veckor. "Åh fy, vad äckligt!" tänker ni då. Jag förstår att ni tänker så. Men jag har inte fått duscha hela kroppen ordentligt under de två veckorna jag har haft stygnen i knät. Jag har ju såklart tvättat mig så gott jag har kunnat ändå. Men nu när jag har fått duscha på riktigt känner jag mig väldigt ren! Inte älg, utan ren ;)

Det var precis innan älgjakten skulle börja.
En älg stod och tvättade sig i en bäck i skogen.
Då kom en annan älg och frågade:
- Varför tvättar du dig?
Då svarade den första älgen:
- Jag vill bli ren.

Oj så dålig historia...! Men observera att det var precis innan älgjakten skulle börja, det var nog därför älgen ville bli ren ;) ha ha..

De andra i familjen sitter och tittar på The Shining, jag hör ljuden härifrån. Fast just nu är det knäpptyst. Jag är inte så mycket för skräckfilmer faktiskt. Det har jag aldrig varit.

Mer om moln

Stygnen är borta från knät, SO-provet är avklarat
och jag har (tjiho) fått mig en praoplats på Ateljé Grodan i Luleå tack vare min nya lärare.
Klart att jag är glad och lättad, oh ja, men jag hade fel när jag i min glädje trodde att alla mörka moln skulle försvinna från min himmel. Alla försvinner aldrig, det finns alltid något kvar. Antingen är det några små skadeglada ettriga åskmoln som slår ihop sig till ett mobbing-gäng, flinar åt mig och envisas med att ligga kvar på himlen och bomba mig med små blixtar av illvilja, eller så är det ett enda stort tungt grått regnmoln som hänger över mig som en tung kappa hela tiden, droppar vatten i mitt hår och ständigt påminner mig om att det finns där. Moln är inte att leka med. Har man en gång börjat kriga mot dem så blir det aldrig vapenvila. De vill aldrig sluta fred.
Jag glömde förresten ett sorts moln. Orosmolnen. De är mer som dimma och de är inte lika högt upp i luften som de andra molnen. Orosmolnen sveper omkring i huvudhöjd. Ibland lägger de sig alldeles framför ögonen så att man nästan inte ser igenom dem. De har även förmågan att lägga i sig i magen på en. De smyger sig på en, viskar i öronen.
Nu menar jag inte att jag alltid går och tänker på de där dumma molnen. Nejnej. Det kan gå flera dagar utan att jag ens skänker en tanke till dem. Och det är så skönt. Så skönt.
Men hörni, molnen... kan ni aldrig ge upp? Ni kan väl åtmonstone ge er på någon i eran egen storlek?

Åskmoln och annat

Ja hörnini... efter ganska exakt tre timmars konstant SO-pluggande (andra världskriget) kan jag lugnt påstå att jag är less. Jag vill aldrig mer veta av andra världskriget. Och idag räcker det inte med att snubbla på mattkanten (se gårdagens inlägg), idag kommer jag göra något ännu värre. Vad vet jag inte, det återstår att se.
Idag har det för övrigt inte hänt så mycket. Tråkigaste dagen på länge, tror jag. Men såna dagar måste ju också få dyka upp ibland förstås. SO-provet hänger som ett mörkt åskmoln över mig och bullrar och mullrar hela tiden. Oj, vilken lättnad jag kommer känna imorgon när jag gjort provet, oavsett om det har gått bra eller inte.
Dessutom så blir jag av med stygnen i knät imorgon på förmiddagen. Lättnad lättnad!

Natti natti.

Små glädjeämnen

Tjoflöjt! Idag steg jag upp tidigare än vanligt, på grund av skolfotograferingen. Somnade dessutom alldeles för sent igår.
Så nu känner jag att reservbränslet börjar ta slut, det ekar olycksbådande i bränsletanken...
Har varit på gymnasieinfo och föräldramöte i skolan nu ikväll och fryst häcken av mig när jag åkte moppe med Erik. Tusan vad kallt det var! Kanske delvis för att jag bara hade leggings och shorts på mig, dum som man är... ung och dum! ;) ohja. Men man lever bara en gång. Och det som inte dödar, det härdar!
Nu ska dumburken stängas av och pyjamasen ska på! Inte för att jag har någon pyjamas, men sovtröja då :) fast pyjamas låter vettigare.

Oj, vad det ekar inne i bensintanken. Nu börjar det eka i huvudet också. Ho ho... ho ho. Ett metalliskt klingande eko-ljud in my brain and in my bränsletank. Great! När jag reser mig upp från stolen kommer jag typ snubbla på mattkanten av ren trötthet, falla handlöst, slå skallen i skrivbordslådan och falla avsvimmad ner i golvet. Medvetslös. Jag ser det framför mig.


Och, bara så ni vet,
Om man blir glad för lite så finns det mycket att bli glad för!
Tänk på det! :)


"... och det var Åsa Stubbfälts sista tanke innan hon snubblade på mattkanten och slog sig fullständigt medvetslös på skrivbordslådan. Och där, på golvet i familjens datorrum, hittades hon nästa morgon av sin bror, som vid det här laget hade börjat undra vart hans kära tvillingsyster hade tagit vägen..."
Piteå-tidningen, fredag 3 oktober 2008