Mer om moln

Stygnen är borta från knät, SO-provet är avklarat
och jag har (tjiho) fått mig en praoplats på Ateljé Grodan i Luleå tack vare min nya lärare.
Klart att jag är glad och lättad, oh ja, men jag hade fel när jag i min glädje trodde att alla mörka moln skulle försvinna från min himmel. Alla försvinner aldrig, det finns alltid något kvar. Antingen är det några små skadeglada ettriga åskmoln som slår ihop sig till ett mobbing-gäng, flinar åt mig och envisas med att ligga kvar på himlen och bomba mig med små blixtar av illvilja, eller så är det ett enda stort tungt grått regnmoln som hänger över mig som en tung kappa hela tiden, droppar vatten i mitt hår och ständigt påminner mig om att det finns där. Moln är inte att leka med. Har man en gång börjat kriga mot dem så blir det aldrig vapenvila. De vill aldrig sluta fred.
Jag glömde förresten ett sorts moln. Orosmolnen. De är mer som dimma och de är inte lika högt upp i luften som de andra molnen. Orosmolnen sveper omkring i huvudhöjd. Ibland lägger de sig alldeles framför ögonen så att man nästan inte ser igenom dem. De har även förmågan att lägga i sig i magen på en. De smyger sig på en, viskar i öronen.
Nu menar jag inte att jag alltid går och tänker på de där dumma molnen. Nejnej. Det kan gå flera dagar utan att jag ens skänker en tanke till dem. Och det är så skönt. Så skönt.
Men hörni, molnen... kan ni aldrig ge upp? Ni kan väl åtmonstone ge er på någon i eran egen storlek?