Kanske till hösten

Jag är tillbaka hos mamma på Björnstigen 7 i Vidsel efter en jul i Hollsvattnet, några dagar i Bredsel och ett par dagar i Luleå. Åh, jullov är härliga tider. Igår fick jag hjälp av pappa med att sätta upp några hyllor i lägenheten och fixa min tv på plats. Allt sånt där småfix verkar aldrig ta slut, men det blir bara mer och mer hemtrevligt! Det är tre månader sedan jag flyttade in i en etta på Storgatan 29 i Luleå, med bara en säng och ett köksbord. Om jag hade ett vidvinkelobjektiv skulle jag ta lite fina bilder på hur det ser ut nu, men med det objektiv jag har är det knappast någon idé. Jag har börjat drömma om att sälja min Canon EOS 400D och mitt Canon EF-S 60/2,8 Macro för att kunna köpa något mer avancerat, kanske till hösten.

Björnstigen 7, två dagar före julafton

En kylig tisdag

"Jag kanske valde fel dag att göra come-back", tänkte jag när jag gick till skolan i morse efter att ha varit sjuk i en vecka. Jag trodde inte att min stadsfjolla till termometer kunde visa kallare temperaturer än -13 grader, eftersom den inte har gjort det hittills i vinter. Men. Idag visade den -19 och då är det kallt. Förmodligen ännu kallare än -19. Men. Vi är norrlänningar och vi ska klara det här tillsammans! Jag och min termometer alltså.

Ha en varm och gosig tisdag!


Tre timmar senare: herregud, jag måste bara få berätta att det är -26 grader här i Luleå.

Attans

Alla planer på träning får skjutas upp eftersom jag har blivit förkyld. Mitt en-veckas-kort på Inpuls går förlorat. En enda gång hann jag träna, det var ju ynkligt. Men blir man sjuk så blir man, även om det tar emot att säga så.

Jag tycker inte om att bara sova, se på tv och tycka synd om mig själv. Det är verkligen inte min grej. Jag avskyr att vara hängig och att tappa luktsinnet, smaksinnet och matlusten. Men äta bör man, annars dör man. Därför ska jag göra mammas himmelska purjolökssoppa med vitlöksbaguetter till middag! Det är världens bästa förkylningsmat! Hur sjuk jag än är så är det (nästan) alltid lika gott. Eric har erbjudit sig att gå och handla åt mig efter skolan, hur snällt som helst! Annars hade jag inte kunnat göra supersoppan, och inte heller särskilt många mackor till frukost/kväll eftersom både bröd och smör i princip är slut.

Nä hörni, det enda jag kan göra är att vila upp mig, fortsätta lyssna på vacker Lejonkungen-musik och ta nya tag när jag blivit frisk!

Karate och annan träning

Jag har tränat karate i ett och ett halvt år (januari 2009 till maj 2010) och under den tiden graderat först till rött bälte, sedan till orange och sedan gult. Jag har tävlat två gånger, en av dem var Riksmästerskapen 2010 i Malmö, där jag tog tre 3:e-priser, vilket jag är väldigt stolt över. Jag är över huvud taget väldigt stolt över vad jag lyckats åstadkomma med min karate under så pass kort tid. Mitt mål är att ta svart bälte en dag. När vet jag inte, och det spelar inte så stor roll. Karate är något som tar upp väldigt mycket tid som man verkligen satsar på det, precis som många andra sporter. Under sommaren tränade jag bara några enstaka gånger och när det blev bestämt att jag skulle flytta till Luleå valde jag att lägga av helt och hållet, i alla fall ett tag. Jag ville ha tid att "bo in mig" i Luleå och ägna tid åt skolan. Det finns en Shotokan-klubb i Luleå också, men för mig är Älvsby Shotokan Karateklubb oslagbar och det känns som att jag inte vill träna i någon annan klubb än den (vilket jag måste ändra uppfattning om förr eller senare eftersom jag inte kommer att bo i Älvsbyn hela livet). Att åka till Älvsbyn flera kvällar i veckan är inte något alternativ. Det går inga bussar hem efter 9 och även om det gjorde det så skulle det ta upp på tok för mycket tid.

Under dessa 6 månader utan träning har min kondition och styrka försämrats drastiskt. Det är ju klart att den gör det om jag inte tränar. Många löprundor har det blivit periodvis, men inte mycket mer än så. Ryggen, som jag haft problem med sedan jag var 12, har blivit sämre och sämre tills jag fick sådana problem att jag trodde att jag skulle bli tvungen att sjukanmäla mig från skolan för att jag inte stod ut längre. Det akuta tillståndet har pågått i några veckor. Jag har hunnit vara till en läkare och en sjukgymnast och fått veta att träning är det allra viktigaste för min rygg. Jag har länge känt mig enormt träningssugen och längtat efter att komma i form i igen, men flytten och skolan har tagit upp så mycket tid att jag har fått prioritera bort träningen.

Det är först nu jag känner mig redo att börja träna igen, och det ska jag banne mig göra också! Till min stora förtjusning har jag fått ett kort på Inpuls som innebär gratis träning i en vecka. Den veckan pågår nu och jag har tänkt hinna testa lite olika sorters pass. Jag började igår, med en timmes Power Strike Inpact, en blandning mellan kickboxning och karate. Åh, vad härligt det var! Jag vill bara göra det igen och igen och igen. Men varför måste det vara så fruktansvärt dyrt att träna på gym i stan? Herregud, 400 kr/månaden, det har ju inte alla råd med! Då är karate betydligt billigare, förutsatt att man inte tävlar. Tävlar man blir det dyrt, det har jag märkt, både när det gäller tid och pengar.

Boden Open, februari 2010

Boden Open, februari 2010

Just graderat till rött bälte, maj 2009.

Självständighet är inte ensamhet

Jag ser mig själv som väldigt självständig. Jag menar, nej, jag tycker inte att det är roligt att sitta för mig själv i klassrummet hela tiden, men jag klarar det. Jag klarar det med bravur, och har nästan slutat fundera på det över huvud taget (och om jag funderar på det så försöker jag tänka positiva tankar om det, till exempel att jag får mer gjort i skolan när jag sitter själv än när jag pratar med andra hela tiden). Jag får ju på sätt och vis skylla mig själv, för att jag på något ofrivilligt sätt har valt det själv från början. Riktigt korkat alltså. Men jag undrar också: är det någon som ser mig som utanför på något sätt? Jag tror faktiskt inte det. Man behöver inte vara utstött bara för att man sitter ensam.

Jag är självständig. Jag behöver inte ha med mig någon överallt. Jag har inga problem med att ringa någon helt random person för att fråga om något. Jag vill bli journalist och har inga svårigheter med att gå fram och ställa frågor till okända personer. Då är jag definitivt mycket sämre på att fråga personer jag känner, hur konstigt det än låter. Jag behöver inte ha någon med mig för att gå på stan, går hellre ensam. Jag har aldrig varit den som vill göra praktik på samma ställe som en kompis, helst gör jag det själv. Och om jag vill gå på en konsert kan jag gå själv, om ingen vill följa med.

Men det betyder inte att jag vill vara ensam. Är ni med?
Jag vet inte vad jag ville uppnå med den här texten, men jag hoppas att den sa någonting om mig och att ni kanske får någon liten tanke om det. Äh, jag vet inte.

Söndagsbetraktelser

Söndag. Jag vaknar, ägnar en kvart åt att snurra in mig i det varma täcket tills jag nästan stryps, trasslar mig slutligen ut därifrån och reser mig upp. 11.02. Jaha. Försäkrar mig om att nattlinnet sitter kvar och hissar upp persiennen i fönstret närmast sängen. Sedan jag flyttade till stan har jag fått vänja mig vid två saker. För det första möts jag aldrig av den hiskeligt vackra vita skogen när jag tittar ut på morgonen – inte på kvällen heller, för den delen. Och för det andra riskerar jag att bli sedd av vem som helst så fort jag drar upp persiennen. Luleå blir aldrig som Vidsel (och tvärtom, men vem bryr sig om det?). Söndag idag alltså, konstaterar jag igen.

”FÖRSTA ADVENT!” viskar jag upphetsat till mig själv en stund senare. Skrika behövs inte, döv är jag ju inte. Inte senast jag kollade i alla fall. Ja, men vad tusan, det är ju första advent idag. Min allra första första advent i stan. Vad som händer i en stad när det är första advent har jag ingen aning om. Hemma på Björnstigen i Vidsel brukade mamma få sitt första lilla jul-ryck och pynta och lyssna på Carolas Jul och vi hjälptes åt att trycka in små nejlikor genom skalet på apelsinerna tills vi fick jätteont i fingrarna och det doftade alldeles ljuvligt och… Ja, ni vet. Allt det där. Men nu då? Ensam i en etta på Storgatan i Luleå? Pynta och lyssna på Carolas Jul helt själv… Hur kul är det?

Facebook – eller snarare alla mina idioter till vänner som ständigt hänger där – talar om att det är skyltsöndag i stan. Skyltsöndag? Jo, vänta nu. Ett svagt och avlägset minne kommer upp till ytan. En grovt musklad (eller bara lönnfet?) hästrumpa guppandes en liten bit framför den gråa renskinnsklädda kärran jag sitter i. Överlycklig, men fullkomligt livrädd. Pappa vinkar någonstans ifrån och min tvillingbror griper tag i min fot, i brist på annat vettigt att gripa tag i. Ljuset från Ica Raketens skyltfönster svischar förbi. Skyltsöndag i Vidsel.

Skyltsöndag i Luleå är något helt annat. Guppande hästrumpor går säkerligen också att hitta om man nu vill det, men det jag mest syftar på är folkmängden. Jag tar mig knappt ut ur huset utan att göra illa någon. Framför porten, som leder rakt ut på Storgatan, svärmar människor likt blodtörstiga myggor. Mammor, pappor, fastrar, morfäder, kusiner till syskonens sysslingar och bryllingar och gud vet vad. Jag får stå och vagga fram och tillbaka i flera sekunder innan jag hittar en lucka i folkmängden, där jag kan slå upp dörren och hastigt kasta mig ut i myllret.

Jag vet vad min (bonde till) pojkvän skulle ha muttrat om han sett detta. ”Har inte folk något bättre för sig?”. Själv är jag lite kluven i den frågan. Jag förstår hans resonemang, men också de andras. ”Skyltsöndagen infaller ju faktiskt bara en gång per år”, skulle jag ha sagt, och Eric skulle halvhjärtat ha hållit med, kanske för att behålla husefriden, och sedan blivit less efter allra högst fyrtiofem minuter. Lika bra att jag inte har honom med mig idag då. I två och en halv timme strosar jag runt precis som jag själv vill, stundtals inne i Smedjan och däremellan ute i -12 grader kall förorenad novemberluft. Aldrig förr har jag sett så många med täckbyxor och färgglada mössor mitt inne i stan. Det fåfänga stadsmodet verkar ju annars gå ut på att ha så lite kläder som möjligt utan att frysa ihjäl. Idag har folk tagit sitt vett till fånga. Så bra då.

Dagens två höjdpunkter är när årets Lucia-kandidater sjunger ”Låt det brinna” tvåstämmigt och lagom falskt, och när jag får sätta tänderna i en rykande het våffla med sylt och grädde på vid den stora granen utanför Åhléns. Vad jag stuvar in i lägenheten i slutet av dagen är ett par nya skinnvantar, ett par långkalsonger, en fleecetröja och en adventsljusstake med tillhörande stearinljus. Den som säger att jag inte är redo för vintern nu, kan ta sig i brasan.

Det var mitt försök till att snabbskriva en krönika till dagens lektion i Textkommunikation A. Någon krönika kan jag inte påstå att det blev, snarare en betraktelse. Kan också nämna att det första stycket inte är sanningsenligt, min söndag började inte riktigt så. Men det är inte så viktigt, jag gjorde det för innehållets skull. Feedback uppskattas enormt!

251109

Jag bläddrade just tillbaka bland mina gamla blogginlägg för att läsa vad jag skrev för exakt ett år sedan, och det visade sig att den 25 november 2009 var en dag i glädjens tecken. Ni kan ju själva läsa mina gamla inlägg om ni bläddrar längst ner på sidan och kollar i arkivet, men som en liten upplysning så stod det så här:

"Idag ska vi hämta hem min skoteerrrrr!!!"

Och några dagar innan:

"Igår åkte jag, Eric, Thomas och Lasse till Persön för att titta på en skoter åt mig... Och vet ni vad? Jag ska köpa den!!! :-D En Yamaha Phazer 2, -91:a, röd och svart. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska uttrycka mig, jag är bara så himla glad! Jag har ju sparat sommarjobbspengarna för att kunna köpa en egen skoter! Shit, vilken galet bra vinter vi har framför oss, om bara snön vill komma tillbaka någon gång!

Jag är inget stort fan av överdrivet många utropstecken, men idag måste jag bara få: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Jag är lite rolig ibland. Fast skotern är ännu roligare. Frågan är bara om jag har råd att ha kvar den eller inte, det är så äckligt dyrt att köra skoter.

Låt oss dansa

Jag har nästan glömt bort hur man skriver blogg. Men jag kan ju alltid skriva såna där saker som att det drar kallt från fönstret jag sitter bredvid, och att det dessutom är förbaskat kallt ute. Såna saker finns det alltid att skriva om. Och att det aldrig blir någon ordning på min rygg. Vet ni vad, det känns ungefär som att någon sitter där inne och bankar och sliter för kung och fosterland under en stor del av min vakna tid. Inte kul, det tär på krafterna.

Vad som däremot är/har varit/kommer bli riktigt kul är hela den här veckan. Precis en sån där vecka som måste klämmas in mellan alla andra, som en liten andningspaus. Jag är less på att skolan tar upp stora delar av min fritid. Därför har jag jobbat som ett djur förra veckan för att kunna ägna tid åt roligare saker den här veckan.

Jag har svårt för att koppla bort allt jobbigt, ens för några timmar. Jag är expert på att låta det ligga och gnaga i bakgrunden hela tiden. Det är något jag måste jobba på. Så idag och imorgon gör jag veckans sista ryck, sedan ska jag koppla av och njuta av en helg helg tillsammans med Eric. Låter bra, tycker jag.

Så glad, så glad, så glad

Igår kväll skrattade jag mer än jag gjort på länge. Imorgon ska jag till Hollsvattnet och vara hos Eric och hans världsbästa familj. På torsdag ska jag träffa Sofie. Helgen blir en romantisk weekend för mig och Eric hemma hos mig i Luleå, med massor av god mat, cheesecake (som vi båda älskar) och Harry Potter 7 på bio. Nästa helg ska jag med pappa och gänget till Ikea och sen ska jag och Eric gå på Johnossi-konsert på Kulturens Hus. Åh, vad jag har börjat tycka om deras musik, den är helt rätt för mig.

Johnossi.

Bild tagen från http://www.liveguiden.com/_uploads/_artists/johnossi.jpg

Borde inte lova vissa saker

"Bloggen kommer att ta ny fart" skrev jag den 10 oktober.
Om jag kunde skulle jag skratta mig själv rakt upp i ansiktet.


Idag får ni en till dikt, även den från min egen diktsamling i kursen Textkommunikation A.


det är i alla fall inte lika tomt nu
inte lika ihåligt som innan
ekot försvann med tystnaden
ersattes med klassisk musik
och tog med sig glädjeruset hem

som nytvättad stolthet
ligger morgondagens sanning i gräset
ruvande mellan glittrande blå stenar

Min bror är en skrivtalang utan dess like.
Hans senaste recension finner ni HÄR.

Ett av de absolut finaste musikstyckena jag vet

Månskenssonaten (Moonlight Sonata) av Beethoven.
Så oändligt vackert.

Hallå, du ser ju ut att tillhöra samma värld som jag
Hallå, flyg inte iväg
Du liknar ju mig på något sätt
Vi borde kanske hålla ihop
Snälla stanna
Vänta
Får jag följa med dig?

Jag har äntligen lyckats fixa bildstorleken, som ni ser! Vet inte om jag gjorde det på bästa möjliga sätt med tanke på bildkvalitet osv, men jag tycker att det ser fint ut. Vad tycker ni?

Det kommer kännas mycket roligare att ladda upp bilder nu i fortsättningen, eftersom det ser så mycket bättre ut med större format på bilderna.

Bloggen kommer att ta ny fart.

Om jag fick välja en värld, skulle jag välja din.

Dikt utan namn

Över dina fingrar
Rinner hatet

I vågor av rött
Plöjer det genom
Måndagens första tystnad
Krossar
Det spröda locket
Över tryggheten

Klassrum blir kaosrum
Och inget
Kan hindra vågorna
Från att skölja bort
Alla kritstreck
Som faktiskt fanns
Ingen kan hindra bläcket
Från att fläcka allt ofläckat

Panikens stillhet
Är påtagligt påtagbar
Och spruckna andetag nära
När salen rinner
Brinner
Rödare än Röda Havet


Åsa Stubbfält, oktober 2010



Tar gärna emot förslag på andra sätt att komponera dikten,
tyckte att det var jättesvårt att bestämma hur jag skulle dela in den i rader och stycken.

Vill kunna ladda upp större bilder än så här.

Dags att börja synas?

Jag funderar på att återuppta bloggskrivandet. Blir jätteglad av att se att så många går in på min blogg varje dag, trots att jag inte skriver något. Och jag vill verkligen skriva nu, men bloggen är inte jag längre, den har blivit så fel. Den ser fel ut och den känns fel. Det är inte rätt sorts texter i den och det går inte att visa upp bilder på ett bra sätt i den. Inget i den tyder på att jag har några talanger (men det har jag).

Bloggen och jag valde olika vägar i vägskälet, vi går inte hand i hand längre.

Jag vill ha en ny blogg.
Jag vill ha en portfolio för mina texter, foton och grafiska verk.

Vill ha och vill ha... Som att någon skulle ge mig det i julklapp eller så? Knappast va. Men det är vad jag önskar mig. Och jag borde kanske själv kunna göra en blogg och en portfolio? Men det är bara det att... Jag har aldrig gjort det. Så nej.

Vet ni vad.

Jag är spyless på min blogg, men allt annat rockar!


Typ.

Eko eko eko

Jag är som ett litet barn på julafton! Efter skolan ska jag hem till mig, skruva ihop min säng, packa upp alla tallrikar, glas, bestick och ställa i ordning det lilla jag äger än så länge. Handla lite mat måste jag också göra, för jag ska sova där i natt. Min cykel står fastlåst ute på bakgården och min tvättbricka är fastlåst i tvättstugan. När som helst kan jag skutta ut till Strand-skylten och stå och titta på utsikten över Norra Hamn. Jag måste förstås också tvätta ur kylskåpet och få igång det. Och innan jag kan ställa in alla köksgrejer måste jag diska dem, vilket lär ta, eh... Ett tag. Men vad gör det?

Jag ska be Erik om hjälp med att flytta över min musikanläggning från hans lägenhet till min. Musiken lär väl inte låta tipptopp nu när det nästan ekar i min lägenhet, men jag måste ju få testa! Jag och mamma ska hämta ett matbord och en hylla åt mig på fredag och så ska jag sätta igång med att måla mina stolar och samla ihop fler saker.

Pianots plats ekar tom. Hela lägenheten ekar förstås just nu, men jag tycker ändå att piano-hörnan känns extra tom.

Eld och lågor

Tänk att ni går in på min blogg för att läsa - fast jag inte har skrivit något på hur länge som helst!

I fredags skrev mamma på hyreskontraktet på en lägenhet åt mig (!!!!!!!!!). En fantastisk etta på Storgatan 29 i Luleå. Den är 36 kvadratmeter, ligger på tredje våningen, har en hel vägg med fem fönster, stort kök, utsikt över vattnet - det är nästan för bra för att vara sant! Den är nästan för bra för att vara min. Men det är den faktiskt. Och nu raggar jag runt efter begagnade möbler och annat som är bra att ha. Har redan lyckats samla ihop en hel del, och det ser jättemycket ut där det ligger nedpackat i, eh, fyra (?!) stora kartonger - MEN av någon konstig anledning är det bara saker till köket och inget annat.

Så hörni, allt förutom köksgrejer (och skitfula orientaliska mattor samt diverse andra töntiga grejer?) tas emot med öppna armar!

Jag är eld och lågor och bloggen har absolut ingen prioritet för tillfället. Jag har svårt att få ner några vettiga ord över huvud taget. Så jag får väl säga hejdå för denna gång!

Flackarvecka

Den här veckan blev en riktig "flackarvecka" för mig. En natt i Hollsvattnet, en natt hos Erics mormor, en natt hos Erik, en natt hos mamma, nu en natt i Hollsvattnet och sedan en helg hos mamma i Vidsel.

Eric är i Abisko hela veckan.
Jag ägnar mig åt att leta lägenhet.

Men vet ni vad? Livet leker! Jag har köpt en musikanläggning till mitt framtida boende, jag har fått praktikplats och solen skiner över Luleå. Jag ska titta på en lägenhet klockan tre - som ungefär tio personer till också ska titta på visserligen - men ändå! Äntligen händer det något!

Fake empire

Stay out super late tonight

Picking apples, making pies

Put a little something in our lemonade and take it with us

We're half-awake in a fake empire

We're half-awake in a fake empire

Tiptoe through our shiny city

With our diamond slippers on

Do our gay ballet on ice

Bluebirds on our shoulders

We're half-awake in a fake empire

We're half-awake in a fake empirE

Turn the light out, say goodnight

No thinking for a little while

Let's not try to figure out everything at once

It's hard to keep track of you falling through the sky

We're half-awake in a fake empire

We're half-awake in a fake empire

Fake Empire - The National

Välkomnar lugnet

Efter vår första vecka som tvåor på NTI-gymnasiet i Luleå drar nu jag och Erik iväg med pappa och Tello mot betydligt tystare och lugnare platser där vi ska fiska, jaga och bo i husvagn i tre dagar. Helt underbart. Vi ses på måndag hörni!

Några dagar senare

Ska (några dagar för sent) ge er en fullständig lista med länkar till recensionerna som Erik skrev under Musikens Makt förra helgen.

Anna Von Hausswolff
Kristofer Åström
Familjen
Mattias Alkberg och Nerverna

Festivalhelg

Dagens höjdpunkt var att sitta och dricka te med honung i och äta chocolate chip cookies med Erik i hans lilla lägenhet, och samtidigt låta de regnblöta kläderna självtorka efter en tur på Luleås kalla gator utan varken regnkläder eller paraply.

När Erik flyttade tillbaka till sin lilla etta på Tullgatan igår flyttade även jag in för ett par dagar. Vi har nu tillbringat två kvällar i rad på festivalen Musikens Makt på Gültzauudden här i Luleå. Igår såg vi Mattias Alkberg, Eldkvarn och Familjen. Idag har vi sett Anna Von Hausswolff, Kristofer Åström, The New Man och Zacke. Erik är kvar där borta och ser Oskar Linnros men jag kände mig inte så taggad längre, så jag gick hem för en stund sedan, frusen och trött i benen. Vi har haft trevligt sällskap av Anton igår och både Anton och Therese ikväll. Erik har såklart glidit runt och fotat och skrivit för NSD, så honom har jag förlorat ur sikte då och då.

Eriks recensioner från gårdagen finns att läsa HÄR och HÄR. När han kommer hem ikväll ska han skriva ytterligare två recensioner. Jag är djupt imponerad av hans texter. Han har verkligen förmågan att förmedla känslor och stämningar med hjälp av ord, det vet de som har varit på de konserter han har recenserat. Än så länge har jag inte varit med om att han inte har träffat mitt i prick. För att inte tala om hans bilder...! Han är en festivalgud och en guldklimp för NSD:s nöjessidor, min bror.

Imorgon ska jag åka med Eric och karategänget till Boden för att skjuta med pilbåge och käka någonstans. Idag, menar jag. Klockan är 00:36. Sista dagen på sommarlovet har alltså börjat för 36 minuter sedan. Känn vilken tyngd som ligger bakom de orden när de tillåts sjunka in.

Foto: Erik Stubbfält

När skuggan faller kall, när du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig