Söndag. Jag vaknar, ägnar en kvart åt att snurra in mig i det varma täcket tills jag nästan stryps, trasslar mig slutligen ut därifrån och reser mig upp. 11.02. Jaha. Försäkrar mig om att nattlinnet sitter kvar och hissar upp persiennen i fönstret närmast sängen. Sedan jag flyttade till stan har jag fått vänja mig vid två saker. För det första möts jag aldrig av den hiskeligt vackra vita skogen när jag tittar ut på morgonen – inte på kvällen heller, för den delen. Och för det andra riskerar jag att bli sedd av vem som helst så fort jag drar upp persiennen. Luleå blir aldrig som Vidsel (och tvärtom, men vem bryr sig om det?). Söndag idag alltså, konstaterar jag igen.
”FÖRSTA ADVENT!” viskar jag upphetsat till mig själv en stund senare. Skrika behövs inte, döv är jag ju inte. Inte senast jag kollade i alla fall. Ja, men vad tusan, det är ju första advent idag. Min allra första första advent i stan. Vad som händer i en stad när det är första advent har jag ingen aning om. Hemma på Björnstigen i Vidsel brukade mamma få sitt första lilla jul-ryck och pynta och lyssna på Carolas Jul och vi hjälptes åt att trycka in små nejlikor genom skalet på apelsinerna tills vi fick jätteont i fingrarna och det doftade alldeles ljuvligt och… Ja, ni vet. Allt det där. Men nu då? Ensam i en etta på Storgatan i Luleå? Pynta och lyssna på Carolas Jul helt själv… Hur kul är det?
Facebook – eller snarare alla mina idioter till vänner som ständigt hänger där – talar om att det är skyltsöndag i stan. Skyltsöndag? Jo, vänta nu. Ett svagt och avlägset minne kommer upp till ytan. En grovt musklad (eller bara lönnfet?) hästrumpa guppandes en liten bit framför den gråa renskinnsklädda kärran jag sitter i. Överlycklig, men fullkomligt livrädd. Pappa vinkar någonstans ifrån och min tvillingbror griper tag i min fot, i brist på annat vettigt att gripa tag i. Ljuset från Ica Raketens skyltfönster svischar förbi. Skyltsöndag i Vidsel.
Skyltsöndag i Luleå är något helt annat. Guppande hästrumpor går säkerligen också att hitta om man nu vill det, men det jag mest syftar på är folkmängden. Jag tar mig knappt ut ur huset utan att göra illa någon. Framför porten, som leder rakt ut på Storgatan, svärmar människor likt blodtörstiga myggor. Mammor, pappor, fastrar, morfäder, kusiner till syskonens sysslingar och bryllingar och gud vet vad. Jag får stå och vagga fram och tillbaka i flera sekunder innan jag hittar en lucka i folkmängden, där jag kan slå upp dörren och hastigt kasta mig ut i myllret.
Jag vet vad min (bonde till) pojkvän skulle ha muttrat om han sett detta. ”Har inte folk något bättre för sig?”. Själv är jag lite kluven i den frågan. Jag förstår hans resonemang, men också de andras. ”Skyltsöndagen infaller ju faktiskt bara en gång per år”, skulle jag ha sagt, och Eric skulle halvhjärtat ha hållit med, kanske för att behålla husefriden, och sedan blivit less efter allra högst fyrtiofem minuter. Lika bra att jag inte har honom med mig idag då. I två och en halv timme strosar jag runt precis som jag själv vill, stundtals inne i Smedjan och däremellan ute i -12 grader kall förorenad novemberluft. Aldrig förr har jag sett så många med täckbyxor och färgglada mössor mitt inne i stan. Det fåfänga stadsmodet verkar ju annars gå ut på att ha så lite kläder som möjligt utan att frysa ihjäl. Idag har folk tagit sitt vett till fånga. Så bra då.
Dagens två höjdpunkter är när årets Lucia-kandidater sjunger ”Låt det brinna” tvåstämmigt och lagom falskt, och när jag får sätta tänderna i en rykande het våffla med sylt och grädde på vid den stora granen utanför Åhléns. Vad jag stuvar in i lägenheten i slutet av dagen är ett par nya skinnvantar, ett par långkalsonger, en fleecetröja och en adventsljusstake med tillhörande stearinljus. Den som säger att jag inte är redo för vintern nu, kan ta sig i brasan.
Det var mitt försök till att snabbskriva en krönika till dagens lektion i Textkommunikation A. Någon krönika kan jag inte påstå att det blev, snarare en betraktelse. Kan också nämna att det första stycket inte är sanningsenligt, min söndag började inte riktigt så. Men det är inte så viktigt, jag gjorde det för innehållets skull. Feedback uppskattas enormt!
