These ugly (but lovely) pants!

Klockan är nästan tre och jag sitter fortfarande här i otvättade mysbrallor, stor Kenndy Space Center-tröja och håret i en skitsnygg (ehe) sov-knut mitt på skallen. Hett må jag säga!
Jag funderar på en sak... Är det möjligt att ett par mjukisbyxor kan nötas ner till hälften av tjockleken på tyget om man använder dem riktigt mycket? Jag tror faktiskt det. Mina mjukisbyxor har utan tvekan sett sina bättre dagar. Jag har haft dem i flera år. De har ingen ljus framtid. Frågan är om de har någon framtid alls. Det där luddet på insidan som har varit så mjukt och mysigt är nu väldigt nernött och liksom... inte mjukt längre. Och utsidan är ju inte så vacker den heller, noppig och smutsgrå. Det är ett hål i sidan, vid höften. Plus att man får typ häng-röv av de här förbaskade brallorna, även om man inte har dem långt ner. Frågan är: varför tycker jag fortfarande om dessa byxor? Varför envisas jag med att ha kvar dem? Varför har jag inte lagt undan dem längst in i garderoben en gång för alla, eller snört bort dem, sagt goodbye, kastat in dem i bygdegårdens majbrasa och skrikit "burn in hell!". Varför har jag köpt nya mjukisbyxor och absolut trott att jag kommer börja använda dem istället, och ta farväl av mina gamla?
IN MY MIND, säger jag bara! In my mind. Jag kommer aldrig ha hjärta att slänga de här byxorna, så länge det finns något kvar av dem, om det så bara skulle vara en enda tråd kvar i slutändan. Livslång kärlek kallas det. Jag kommer väl antagligen ha dem tills de en dag med ett suckande ljud plötligt faller ihop till en liten hög smutsgrått pulver på golvet. Då kommer jag stå där, skamsen och, framför allt, byxlös.
Nä, nu ska jag lyfta arslet (iklädd those lovely pants) härifrån.

Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här.