Jag är tillbaka hos mamma på Björnstigen 7 i Vidsel efter en jul i Hollsvattnet, några dagar i Bredsel och ett par dagar i Luleå. Åh, jullov är härliga tider. Igår fick jag hjälp av pappa med att sätta upp några hyllor i lägenheten och fixa min tv på plats. Allt sånt där småfix verkar aldrig ta slut, men det blir bara mer och mer hemtrevligt! Det är tre månader sedan jag flyttade in i en etta på Storgatan 29 i Luleå, med bara en säng och ett köksbord. Om jag hade ett vidvinkelobjektiv skulle jag ta lite fina bilder på hur det ser ut nu, men med det objektiv jag har är det knappast någon idé. Jag har börjat drömma om att sälja min Canon EOS 400D och mitt Canon EF-S 60/2,8 Macro för att kunna köpa något mer avancerat, kanske till hösten.
"Jag kanske valde fel dag att göra come-back", tänkte jag när jag gick till skolan i morse efter att ha varit sjuk i en vecka. Jag trodde inte att min stadsfjolla till termometer kunde visa kallare temperaturer än -13 grader, eftersom den inte har gjort det hittills i vinter. Men. Idag visade den -19 och då är det kallt. Förmodligen ännu kallare än -19. Men. Vi är norrlänningar och vi ska klara det här tillsammans! Jag och min termometer alltså.
Ha en varm och gosig tisdag!
Tre timmar senare: herregud, jag måste bara få berätta att det är -26 grader här i Luleå.
Alla planer på träning får skjutas upp eftersom jag har blivit förkyld. Mitt en-veckas-kort på Inpuls går förlorat. En enda gång hann jag träna, det var ju ynkligt. Men blir man sjuk så blir man, även om det tar emot att säga så.
Jag tycker inte om att bara sova, se på tv och tycka synd om mig själv. Det är verkligen inte min grej. Jag avskyr att vara hängig och att tappa luktsinnet, smaksinnet och matlusten. Men äta bör man, annars dör man. Därför ska jag göra mammas himmelska purjolökssoppa med vitlöksbaguetter till middag! Det är världens bästa förkylningsmat! Hur sjuk jag än är så är det (nästan) alltid lika gott. Eric har erbjudit sig att gå och handla åt mig efter skolan, hur snällt som helst! Annars hade jag inte kunnat göra supersoppan, och inte heller särskilt många mackor till frukost/kväll eftersom både bröd och smör i princip är slut.
Nä hörni, det enda jag kan göra är att vila upp mig, fortsätta lyssna på vacker Lejonkungen-musik och ta nya tag när jag blivit frisk!
Jag har tränat karate i ett och ett halvt år (januari 2009 till maj 2010) och under den tiden graderat först till rött bälte, sedan till orange och sedan gult. Jag har tävlat två gånger, en av dem var Riksmästerskapen 2010 i Malmö, där jag tog tre 3:e-priser, vilket jag är väldigt stolt över. Jag är över huvud taget väldigt stolt över vad jag lyckats åstadkomma med min karate under så pass kort tid. Mitt mål är att ta svart bälte en dag. När vet jag inte, och det spelar inte så stor roll. Karate är något som tar upp väldigt mycket tid som man verkligen satsar på det, precis som många andra sporter. Under sommaren tränade jag bara några enstaka gånger och när det blev bestämt att jag skulle flytta till Luleå valde jag att lägga av helt och hållet, i alla fall ett tag. Jag ville ha tid att "bo in mig" i Luleå och ägna tid åt skolan. Det finns en Shotokan-klubb i Luleå också, men för mig är Älvsby Shotokan Karateklubb oslagbar och det känns som att jag inte vill träna i någon annan klubb än den (vilket jag måste ändra uppfattning om förr eller senare eftersom jag inte kommer att bo i Älvsbyn hela livet). Att åka till Älvsbyn flera kvällar i veckan är inte något alternativ. Det går inga bussar hem efter 9 och även om det gjorde det så skulle det ta upp på tok för mycket tid.
Under dessa 6 månader utan träning har min kondition och styrka försämrats drastiskt. Det är ju klart att den gör det om jag inte tränar. Många löprundor har det blivit periodvis, men inte mycket mer än så. Ryggen, som jag haft problem med sedan jag var 12, har blivit sämre och sämre tills jag fick sådana problem att jag trodde att jag skulle bli tvungen att sjukanmäla mig från skolan för att jag inte stod ut längre. Det akuta tillståndet har pågått i några veckor. Jag har hunnit vara till en läkare och en sjukgymnast och fått veta att träning är det allra viktigaste för min rygg. Jag har länge känt mig enormt träningssugen och längtat efter att komma i form i igen, men flytten och skolan har tagit upp så mycket tid att jag har fått prioritera bort träningen.
Det är först nu jag känner mig redo att börja träna igen, och det ska jag banne mig göra också! Till min stora förtjusning har jag fått ett kort på Inpuls som innebär gratis träning i en vecka. Den veckan pågår nu och jag har tänkt hinna testa lite olika sorters pass. Jag började igår, med en timmes Power Strike Inpact, en blandning mellan kickboxning och karate. Åh, vad härligt det var! Jag vill bara göra det igen och igen och igen. Men varför måste det vara så fruktansvärt dyrt att träna på gym i stan? Herregud, 400 kr/månaden, det har ju inte alla råd med! Då är karate betydligt billigare, förutsatt att man inte tävlar. Tävlar man blir det dyrt, det har jag märkt, både när det gäller tid och pengar.
Boden Open, februari 2010
Boden Open, februari 2010
Just graderat till rött bälte, maj 2009.
Jag ser mig själv som väldigt självständig. Jag menar, nej, jag tycker inte att det är roligt att sitta för mig själv i klassrummet hela tiden, men jag klarar det. Jag klarar det med bravur, och har nästan slutat fundera på det över huvud taget (och om jag funderar på det så försöker jag tänka positiva tankar om det, till exempel att jag får mer gjort i skolan när jag sitter själv än när jag pratar med andra hela tiden). Jag får ju på sätt och vis skylla mig själv, för att jag på något ofrivilligt sätt har valt det själv från början. Riktigt korkat alltså. Men jag undrar också: är det någon som ser mig som utanför på något sätt? Jag tror faktiskt inte det. Man behöver inte vara utstött bara för att man sitter ensam.
Jag är självständig. Jag behöver inte ha med mig någon överallt. Jag har inga problem med att ringa någon helt random person för att fråga om något. Jag vill bli journalist och har inga svårigheter med att gå fram och ställa frågor till okända personer. Då är jag definitivt mycket sämre på att fråga personer jag känner, hur konstigt det än låter. Jag behöver inte ha någon med mig för att gå på stan, går hellre ensam. Jag har aldrig varit den som vill göra praktik på samma ställe som en kompis, helst gör jag det själv. Och om jag vill gå på en konsert kan jag gå själv, om ingen vill följa med.
Men det betyder inte att jag vill vara ensam. Är ni med?
Jag vet inte vad jag ville uppnå med den här texten, men jag hoppas att den sa någonting om mig och att ni kanske får någon liten tanke om det. Äh, jag vet inte.
