Min vän pianot

Jag har alltid tyckt om att spela piano, lära mig nya låtar och spela melodier direkt ur hjärnan, ur hjärtat, utan noter på papper.
Att spela på gehör är (och har nog alltid varit) min starka sida.
Men under den senaste tiden har spelglädjen dött bort litegrann. Pianolektionerna har varken känts särskilt roliga eller givande. Det är inte direkt så att jag hoppar upp och ner av glädje varje måndag när klockan slår tolv och det är dags för pianolektion. Snarare tvärtom.
Det är inte kul att spela när man känner sig tvungen till det. Jag har faktiskt känt mig rätt dålig (både som pianist och människa) när jag har kommit till min pianolektion på måndagarna, ofta utan att ha tränat på min pianoläxa. Ofta har jag efter ett halvhjärtat försök att spela läxan gett upp och börjat spela någon av mina favoritlåtar istället.
Det är inte det att låtarna jag har fått i läxa har varit svåra, utan helt enkelt tråkiga, inte min stil och liksom helt fel för mig. Ofta något blues-aktigt. Och ja, jag vet att man måste vara mångsidig som pianist och kunna spela alla möjliga olika sorters musik, men om det inte känns kul då? Jag vill spela piano för att det är kul, inte för att jag känner mig tvungen till det.
Nu, nu har glädjen kommit tillbaka! Nu känner jag flera gånger om dagen att "nu vill jag spela piano!". Det känns härligt.

När jag flyttar hemifrån ska jag skaffa ett piano till min lägenhet. Sådeså! Jag ska fylla ut tystnaden med musik. Ni får släpa med era flöjter, gitarrer, trumpeter, säckpipor och allt vad ni nu kan tänkas ha hem till mig, så spelar vi ihop! Rena dårhuset kommer det bli.
Hoppas jag inte har sura grannar då ;)