Otursförföljd

Jisses, vilken otursdag! Jag tar det från början till slut.
För några dagar sen fick jag någon sorts besvärlig irritation på huden på läpparna och den har hållt i sig sen dess. Det svider en massa och är alldeles rött och jobbigt. Så idag tog jag bussen till Älvsbyn efter skolan, 14.30, för att kolla på apoteket om dom har nån bra salva eller liknande. När jag kommer till Älvsbyn har jag lång tid på mig så jag går in på konsum och bara traskar runt helt planlöst. Sen går jag på Mim och provar lite kläder och tar lång tid på mig. Efter en lång stunds funderande köper jag ett linne och går ut därifrån. Och då inser jag i panik att det är ca 10 minuter tills bussen går till Vidsel! Och mitt huvudsakliga ärende var ju läppsalva, så jag rusar ner till apoteket och förklarar mitt problem och frågar om dom kan tänkas ha något som hjälper. Medans jag står där och kvinnan i kassan pladdrar på om en massa olika salvor plågas jag mer och mer av att klockan tickar. Till slut, när det är två minuter kvar innan bussen går, säger jag till kvinnan att jag inte hinner köpa något om jag ska hinna med bussen, och sen springer jag som en tok mot busstationen. När jag kommer till OK ser jag bussen lämna busstationen. Skit också! Nästa buss går inte förrän 17.35 och klockan är bara 16.15 nu! Vad ska jag göra ända tills dess? Ja, till att börja med går jag tillbaka till apoteket, och kvinnan jag pratade med blir full i skratt när hon inser att jag missade bussen. Komisk situation! Sen köper jag en av dom där salvorna och går ut. Och då slår det mig som en blixt från klar himmel: jag har glömt min silverring i bildsalen i skolan! Så jag ringer mamma och ber henne hämta den, tur att hon jobbar på skolan... och plötsligt känner jag mig väldigt hungrig. Väldigt hungrig. Men jag tänker att jag ska bara köpa något litet så att jag klarar mig tills jag kommer hem. Så jag går in på pizzerian och tittar på menyn. "Kebabrulle 45 kr", det låter bra och inte så stort. En liten kebabrulle bara, det räcker ju för att hålla hungern borta ett tag. Så jag beställer en sån och går och sätter mig vid ett bord. Tiden går... hur kan det ta så lång tid att tillverka en liten ynklig kebabrulle? tänker jag. Tick tack tick tack... efter en stund kommer en av pizzakillarna ut med en tallrik i högsta hugg. En stor tallrik. Det kan inte vara min mat, tänker jag. Min kebabrulle behöver inte en sån där stor tallrik. Men han kommer emot mig, stannar vid mitt bord och mitt framför näsan på mig hamnar en enorm hoprullad pizza med massor av kebab, sallad, lök och dressing i. Jag får anstränga mig för att inte skrika rakt ut precis vad jag tänker; det var då en sju helvetes stor kebabrulle!! När killen har gått och jag liksom har insett att den där bjässen på tallriken faktiskt är min kebabrulle så börjar jag äta. Har jag betalat för det här så får jag väl äta upp det, tänker jag, och äter och äter. Och jag äter upp ALLT, varenda liten smula. Kommer inte ihåg när jag har varit så mätt senast, och jag äter mig ändå ofta proppmätt. Den så kallade kebabrullen verkar svälla till dubbel storlek i magen och väger fem gånger så mycket som tidigare. Bussen går som sagt 17.35. Klockan är 17.25 när jag sväljer den sista matbiten, så det är lugnt, tänker jag. Tio minuter kvar. Nu svider det så mycket på läpparna, så jag springer in på toan på konsum. Tittar mig i spegeln och skådar små röda blåsor på mina läppar. Ajajaj då. Dags för den där salvan, tänker jag, tar fram salvan och smetar på ett lager så att munner nästan ser lite vit ut. Jag kastar en blick på klockan. Och blir tvungen att titta en gång till. Såg jag rätt?! Är klockan verkligen 17.33? Är detta en mardröm?! Jag springer som satan och när jag är vid OK ser jag dörren på bussen stängas. Jag springer allt jag kan de sista 50 metrarna och viftar förtvivlat åt busschauffören. Han lägger handen på växelspaken... och plötsligt får han syn på mig. Han öppnar dörren till bussen och när jag andfått kliver in säger han "det var nära ögat hörrudu!" och flinar stort. Åh, vilken lättnad jag känner när jag sätter mig ner på ett säte och kollar att jag har fått med mig allt. Jodå jag har plånboken, mobilen osv, jag har inte glömt något. Jag plockar fram mp3:n och lyssnar på bra musik hela vägen hem, det lugnar mig.

Jisses vilken dag.