måndag 14 juni 2010

Här är jag, var är du?

Här om dagen insåg jag att jag är ledig de två första sommarlovsveckorna, medan de flesta andra jobbar. Mamma, pappa, Erik, Eric, Stina... Och där tog min vänskapskrets slut! Haha, nej men det känns som att alla jobbar. Och jag funderade inte särskilt mycket på det tidigare, tänkte nog att det kunde bli skönt att vara ensam hemma och ta det lugnt.

Men nu när den första dagen har gått, har jag ändrat uppfattning om saken. Just nu känns det rent av skittråkigt. Det beror nog visserligen ganska mycket på vädret, eftersom det har regnat hela dagen. Men jag tycker att det är så tråkigt att vara ensam hemma. Blä. Och ja, mamma, när du läser det här så kommer du säga att jag behöver ha tråkigt, men jag håller inte med. Inte just nu.

Jag tycker inte om att göra som många andra och skriva på Facebook "vill någon hitta på något någon dag?", men det är just det jag gör nu. Och jag vet inte vilka som läser min blogg, men jag blir jätteglad om ni hör av er någon gång, istället för att bara vara en av de okända och intetsägande siffrorna i besöksstatistiken. För det finns väl en anledning till att ni läser min blogg? Ni kanske tycker att jag skriver bra och kloka saker, eller så är ni bara allmänt intresserade av mitt liv. Det vet ju jag lika lite som jag vet vilka ni är. Vissa av er kanske bara vill gömma er bland alla statistiksiffror och vara "en i mängden", som läser texterna men aldrig kommenterar. Det ett fritt val i ett fritt land. Men kom bara ihåg att jag blir glad av att få en liten textrad någon gång ibland. Eller ett telefonsamtal, eller ett sms, eller ett mail. Om jag är "hon där, som verkar trevlig", fortsätter ni då bara att läsa min blogg utan att någonsin visa att ni finns? Det är ganska fegt, och jag beter mig själv likadant, men på det viset får vi aldrig veta vad vi går miste om, eller hur?

Vi är så tråkiga i Sverige - ja, visserligen i andra länder också, men Sverige är ett lysande exempel. Vi pratar helst inte med människor vi inte känner, om vi inte är tvungna. När vi kliver in på bussen sätter vi oss aldrig bredvid den där personen som verkar så trevlig, vi sätter oss hellre ensam, mest för att vi inte vågar något annat. Vad har vi egentligen att förlora? Personen i fråga kanske blir förvånad, men säkert glatt överraskad. Det skulle jag ha blivit.

Men där sitter vi, för oss själva, iakttar andra och önskar att någon gav oss det där leendet som skulle förgylla vår dag. Eller att vi själva kunde förgylla någon annans dag med ett leende. Att någon skulle visa omtanke, eller att vi själva skulle våga visa någon annan det. Vi vet inte vad vi går miste om.

Ja, det var väl allt jag hade att säga just nu. Jag tycker att ni ska fundera på saken och säga om ni håller med mig eller inte.

4 kommentarer:

Sofie (s.lindstroom_@hotmail.com) sa...

Det var himla sant det du skrev, så nu stiger jag ut från den bubblan som Sverige annars håller stängd - och skriver hej!

Jag är en av dina läsare och har varit det ett tag, sen jag ramlade över dina bilder på Pixbox :-) Jag tyckte då att du tog väldigt fina bilder, och när jag började läsa din blogg tyckte jag även du var väldigt språkbegåvad och fortsatte att läsa :-D

Kram! /Sofie

BrittMarie sa...

Jag BrittMarie är här. Som jag redan sagt till dig så är det roligt att läsa din blogg för du är så duktig på att formulera dig.
Jag håller med dig att vi svenskar är tråkiga. Att börja prata med okända är inget problem och en gång i en julkö (lång) på Konsum i Älvsbyn så var det en kvinna som var lite sur att vi aldrig kom fram. Jag började prata med henne och innan det var våran tur så var hon mycket gladare.

Ge av dig själv och du får tillbaka.
BrittMarie
(från byn där solen alltid ler- Hollsvattnet)

Camilla sa...

saknar dej i Holls;)

Sanna sa...

Kan inte annat än att hålla med om allt du skrev =) Här är jag, du har ett "hum" om vem jag är och jag läser din blogg för att du tar fina bilder och skriver så bra! /Sanna :)