Jag är inte ensam

Det här skrev jag i förrgår (23 mars), nere vid älven.

Jag går längs älvkanten tills jag hittar ett bra ställe att slå mig ner på, en plats för bara mig. När jag funnit den parkerar jag min madrass på snön och lägger mig ner på den. Först känns det lite obekvämt, men det blir behagligare när jag lagt mössan och vantarna som stöd under huvudet och nacken. Solen lyser från en klarblå himmel och inte ett enda moln syns till. Det är den 23 mars och vårvintern känns mer än välkommen efter årets oändliga smällkalla vinter. Jag drar upp huvan på jackan och knyter händerna inuti ärmarna för att inte frysa. Sedan ligger jag bara där och njuter. Det enda som hörs är en hackspett som febrilt hackar i ett träd någonstans på andra sidan älven. Efter en liten stund tycks han få sällskap av en annan hackspett. Tillsammans hackar de i kör.

Ljudet av en kvist som knäcks i skogen bakom mig följs av ett prasslande. Det verkar som att inte heller jag är ensam. Jag sätter mig upp för att ta reda på vem som sällskapar mig. Det blir tyst. Inget hörs och inget syns. Jag lägger mig ner igen och njuter av solen samtidigt som jag lyssnar efter nya ljud. Då och då hörs små prasslanden och knäppanden. Det faktum att jag inte är ensam stör mig inte alls faktiskt, det gör mig snarare glad och nyfiken. Jag är nog en jättekonstig figur som ligger här på en gul madrass i min knallgröna jacka och kisar mot solen. Kan det vara en ekorre som spionerar på mig? Jag vet inte, och det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag är vän med naturen idag. Vän med solen, snön, vinden, älven, hackspettarna, skogen och alla varelser som finns i närheten. Dessutom vet jag att jag inte behöver vara rädd för någon som troligtvis är betydligt mer rädd för mig.