Här kommer en fortsättning på följetongen "Åsas moped och dess underliga egenskaper".
Imorse vaknade jag av att jag hade en skrikande bror i mitt rum. Eller, skrikande var väl att ta i, men han höjde rösten väldigt mycket. Jag var så yrvaken efter detta obehagliga uppvaknande att det tog mig några sekunder (eller minuter?) att fatta vad det var han sa. "Åsa, du har försovit dig!! Klockan är åtta!!".
Vilken perfekt start på dagen.
Medan jag fumligt försökte få på mig kläderna såg jag bussen plocka upp Erik och Anna utanför huset och åka iväg. Det fick bli moppen idag. Jag slängde i mig en macka och ett glas mjölk i köket, tog väskan, hjälmen och moppenyckeln, låste huset och sprang ut till garaget och rullade ut moppen. Jag drog på elstarten och sen försökte jag kicka igång den. Den tvärvägrade, precis som igår. Svärande rullade jag in den i garaget igen, sprang tillbaka till huset, låste upp, hämtade Eriks moppenyckel, låste huset igen och rullade ut Eriks moppe ur garaget. Den startade (självklart) på första försöket.
Jag kom fem minuter för sent till skolan.
Och nu, när jag kom hem, tog jag ut min moppe ur garaget för att se om den startade. Och den gick igång på första försöket. Som om det vore det mest självklara i hela världen. Jag körde genom hela Bredsel och tillbaka hem innan jag ställde in den i garaget igen. Den gick som ett spjut.
Är det inte skrattretande?
1 kommentar:
Åh.. dum moped. ):
Om jag hade varit dig hade jag väl antagligen börjat gråta där, innan tanken om att göra något åt det hade slagit mig..
Skicka en kommentar