Ibland är turen verkligen inte på min sida. Det har vi ju konstaterat förr, eller hur? Min moppe har gått hur bra som helst ända sen jag tog fram den efter vintern, och så just idag, när jag ska ner till ungdomsgården i Vidsel (från Bredsel) för att tillsammans med Vidsels andra ungdomar träffa några landstingspolitiker, då bestämmer sig fanskapet för att totalstrejka. När elstarten inte funkar testar jag att kicka igång den, men det hjälpte förstås inte idag. Ibland tror jag att min moped har känslor, mänskliga känslor. Det är jätteregnigt och grått ute idag, riktigt pissväder. Ingen har särskilt stor lust att vistas ute i det här vädret, och synnerligen inte min moppe heller. Den vill stå inne i garaget och mysa och höra regnet smattra mot taket. (Precis som tjuren Ferdinand, som vill sitta under sin korkek. "Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt, och lukta på blommorna.") Och det som går mig på nerverna är att jag inte kan göra något åt det. Det finns inget jag kan göra när min fina röda moppe har bestämt sig för att inte röra sig en meter längs vägen. Då är det stopp och tack och hej leverpastej. Det är nästan så att jag börjar undra om moppen ville att jag skulle krascha i höstas. Den tänkte säkert skadeglatt "rätt åt dig, kärring!". Mitt knä har fortfarande inte blivit bra efter det.
Och ändå kan jag inte låta bli att tycka om den. Min fina röda Kymco. Vi har varit med om mycket tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar