Vad skulle jag göra utan dig?

Vad skulle jag göra utan dig, Eric? Och vad skulle onsdagen, torsdagen och fredagen ha blivit utan dig?

I onsdags (nyårsafton) firade vi nyår i Hollsvattnet med Erics familj och en familj från Rutvik. Vi åt god mat, spelade spel, såg film, åt en massa gott och körde skoter upp på ett berg för att skjuta raketer. På torsdagen sov vi länge och på kvällen gick vi på bio i Luleå och såg filmen Australia. Den var bra, men lång! Nästan lite för lång. Senare på kvällen såg vi ytterligare en film hemma hos Eric, dock inte hela. På fredagen bestämde vi oss för att stiga upp tidigare och så körde vi en tur med skotrarna. Hur härligt som helst! Jag börjar nästan undra hur jag har kunnat leva i femton år utan skoter... Efter att ha ätit och så vidare bar det av till Älvsbyn eftersom Eric, Johan och Camilla skulle träna karate. Jag hann titta på ett tag (och är grymt imponerad av min älskling, som har svart bälte!!) innan jag blev tvungen att springa till bussen för att åka hem.

Det är -25 grader ute och halkigt som satan. Jag springer genom Älvsbyn för allt jag är värd med min tunga väska, snubblar och ramlar, och precis när jag är 50 meter ifrån busstationen hör jag det fasansfulla ljudet av dörren som stängs på bussen, och bussen börjar rulla. Jag springer och viftar men ingen ser mig... och där far bussen. Jag står som ett fån och svär ljudligt. Ringer mamma. Ringer pappa. Går tillbaka till karaten och upptäcker till min förskräckelse att dörren är låst. Går runt huset och hittar några små fönster in till träningslokalen. Fönstrena ligger under någon sorts bjälke så jag blir tvungen att lägga mig i snön för att se in. Så (komiskt nog) ligger jag där i snön och ser Eric, Emil, Johan, Camilla m.fl. träna karate för fullt bara några meter ifrån mig. Och jag bankar på rutan, men ingen hör mig. Efter att ha gått runt och känt på dörren och kollat om det finns några andra eventuella ingångar blir jag tvungen att ge upp. Jag går och kollar om någon av vidselarna som jobbar i Älvsbyn är kvar. Men nej, både Maria, Roger och Eina har åkt hem för dagen. Och jag försöker ringa Eric gång på gång, men han tränar förstås och hör inte mobilen. Jag fryser så fruktansvärt mycket och verkar inte ha minsta lilla känsel kvar i någon kroppsdel alls. Jag kämpar mig in på Konsum och sätter mig ner på en bänk. Ringer mamma igen, och precis när första signalen går fram dör batteriet i min mobil. Det är så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag går till en kassa och frågar kassörskan om jag får låna en telefon. Det får jag, och jag ringer mamma. Mamma har ringt Eric och han har sagt att de ska komma till Konsum. Det är ju för bra för att vara sant! Pinsamt nog frågar jag kassörskan om jag får låna ett vägguttag för att ladda min mobil medan jag väntar, och det får jag. Och när jag står där, med mobilen inkopplad i ett vägguttag i kassan på Konsum, kommer Erics pappa Thomas in. Och jag kan seriöst inte komma ihåg när jag senast har blivit så oerhört lättad. Äntligen ett bekant ansikte! Jag och Thomas åker till karaten och jag får träffa min prins igen och berätta hela historien för alla.

Jag, Eric, Johan, Camilla och Thomas åt middag hos en familj som de känner i Älvsbyn, fikade, spelade Rock Band och hade hur trevligt som helst. Sen blev jag hemskjutsad (med dåligt samvete i bagaget, kan man lugnt säga).