Tiden och jag

Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Det är helt sjukt. Jag står stilla, men tiden rusar iväg. Det betyder att jag inte hinner göra något alls. Eller rättare sagt; jag hinner göra allt tråkigt som jag måste göra, men jag hinner inte med något roligt.
Jag tänker mig en löpartävling på en rund löparbana, ni vet. Jag tävlar mot Tiden. Startskottet går och jag springer allt jag kan, men Tiden drar snabbt ifrån mig och snart hinner han upp mig bakifrån, han ligger redan ett varv före mig. Han hinner springa flera varv runt hela banan innan jag ens har kommit i mål. Och jag flåsar och kämpar för att komma ikapp, men det är omöjligt. Impossible.
När jag känner att jag behöver mer tid så finns det ingen tid jag kan få, men när jag plötsligt
har tid över, då vill jag inte ha den. Varför kan man inte spara tid i jackfickan och plocka
fram den när man behöver den?
Det här är en sorts rastlöshet, svår att bli av med.
Frågan är egentligen om det bara handlar om att hinna. Det handlar nog inte bara om det. Det handlar om att använda sin tid på rätt sätt. Och jag använder min tid på fel sätt just nu. Jag använder den visserligen mycket till nödvändiga saker men jag blir inte glad av det. Man måste få använda en viss del av sin tid till roliga saker (saker som man vill göra) för att må bra. Jag ligger under den nivån just nu. Det är en svår balansgång.