Hela vägen

Det blev inte stallet trots allt, ingen hade tid att skjutsa mig. Så jag for ut och sprang 6 km. Åh, så härligt det är när man känner hur musklerna anstränger sig och man blir sådär envis, "jag ska minsann inte stanna även om det här är jobbigt. Jag orkar springa hela vägen, jag tänker inte stanna förrän vid korsningen där borta." Och när man kommer till korsningen blir man ännu mer envis och säger till sig själv att "du behöver minsann inte vila, fortsätt spring hela vägen". Och så gör man det och blir så nöjd med sig själv ;) sen duschar man och så är man som en helt ny människa, voila!