Jag har sprungit ikapp mig själv nu. Äntligen.

Nu släpper jag bomben.

Jag har bestämt mig för att flytta till en lägenhet i Luleå, när jag får tag i en. Det är dock väldigt stor efterfrågan på lägenheter just nu, så jag räknar med att få vänta. Jag har ju ingen brådska i och för sig, men jag längtar faktiskt. Eftersom jag inte vill att någon ska missuppfatta det här beslutet ska jag försöka förklara det här för er nu, åtminstone en del av det. Den som inte ids läsa och istället gör sin egen bedömning får skylla sig själv.

Jag har bott hos min pojkvän Eric och hans familj i Hollsvattnet under ett helt läsår och det har varit jättebra. Jag trivs otroligt bra där och hade inte kunnat hitta bättre människor än Camilla, Thomas, Johan och Robin - och Eric förstås. Vi har gjort massor av roliga saker tillsammans och spenderat väldigt mycket tid med varandra. Jag har tränat karate som en tok, kört skoter och blivit mer och mer involverad i alla Erics intressen.

Men jag har också haft det väldigt stressigt. Jag vill alltid så himla mycket men hinner inte med allt. Jag har gjort mitt bästa för att hinna med så mycket som möjligt, men det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka efter ordentligt, utan jag har kört mitt race i 200 km/h från augusti till juni. De som inte känner mig väl har inte sett in under ytan. Herregud, om jag skulle ha fortsatt som jag gjort det senaste året så skulle jag ha gått i väggen innan jag hunnit fylla 25. Garanterat. Jag försöker göra alla andra nöjda, men glömmer bort mig själv. Jag är ingen självisk människa, det kan jag tala om för er.

Jag har stigit upp 05.45 större delen av skoldagarna och somnat alldeles för sent. Jag har åkt hem till mamma varannan helg och till pappa varannan helg. Jag har satsat på MVG i allt. Jag har tävlat i karate (bland annat Riksmästerskapen i Malmö) och graderat. Jag har försökt hinna rida minst en gång i veckan. Jag har hela tiden haft en lista i huvudet med saker som jag skulle vilja hinna göra. Det är väl inte konstigt att jag har varit stressad och till och med sovit dåligt?

Sommaren har räddat mig, den kom precis när jag behövde den som mest. Allt eftersom sommarlovet har gått har jag blivit mer och mer lugn. Jag har försökt leva i nuet, även om det har varit svårt. Jag har inte riktigt lyckats förrän den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag är misslyckad på något sätt, definitivt inte. Att jag nu har bestämt mig för att göra en förändring är inte för att jag har misslyckats (jag har ju för tusan hållit mig uppe!), och det här är inte tråkigt på något sätt. Snarare tvärtom. Jag har lärt mig massor om mig själv och fått massor av nya erfarenheter, och nu vänder jag allt det här till något bra!

Det här handlar till 99% om mig själv, ingen annan har ju gjort något fel. Det är jag som behöver ett alldeles eget ställe där jag får vara ensam precis när jag vill. Jag behöver dra ner på tempot, lägga av med karaten ett tag och umgås mer med mina vänner. Jag behöver lära mig att ta hand om mig själv. Klarar jag inte av att ta hand om mig själv klarar jag inte av att ta hand om någon annan heller. Jag vill kunna använda min tid hur jag vill, göra saker när jag känner för det och leva i nuet. Jag tänker prioritera om. Jag ska välja bort ett par tunga kurser i skolan, som sagt pausa från karaten, göra mer spontana saker. Jag ska fota mer, sjunga mer, skriva mer och spela mer piano. Det allra första jag ska skaffa är ett eget piano. Kan ni tänka er hur lycklig jag kommer vara när jag får flytta in i en lägenhet tillsammans med ett alldeles eget piano?

Det finns så mycket att säga. Nu har jag bara pratat om att det blir bättre för min egen skull, men jag vet - och ni med - att det blir bättre för många andra också. Eric till exempel, han har också tvingats prioritera bort saker. Vi kommer ju ändå kunna träffas väldigt ofta! Och min bror Erik, honom kommer jag att få träffa mycket mer.

Nu har jag försökt få er att förstå, hoppas att jag gav er rätt bild av situationen. Jag kommer absolut att skriva mer om det här i framtiden och ni får gärna fråga eller prata med mig om det.

Jag har sprungit ikapp mig själv nu. Det var på tiden.