Hoppas på mirakel

Igår kunde jag bara inte bestämma om jag skulle åka och träna eller inte. Herregud, vilken beslutsångest jag hade - som om det vore helt livsavgörande. Så är det för mig ibland. Hur mycket jag än funderar så kan jag inte bestämma vilket beslut som är bäst. Jag måste verkligen komma på en strategi att använda så fort det blir så där, för jag mår faktiskt dåligt av det.

Just igår slutade det med att jag ringde mamma och pratade med henne tills det var dags att åka, och då hann jag helt enkelt inte. Så det blev ingen träning för min del. Jag gick till stallet för att gosa med Lalle, och träffade BrittMarie som just hade kommit hem från Umeå.

Det känns väldigt tråkigt att skriva det här, men Gemine håller på att dö. Hon har varit jättesjuk i flera dagar och BrittMarie fick lämna henne i Umeå igår. Hon har en sjukdom som man måste upptäcka så fort som möjligt för att öka chansen för överlevnad. Det upptäcktes ganska sent på Gemine. Det är så fruktansvärt sorgligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag kan inte låta bli att hoppas att ett mirakel sker och jag tänker på hur det kommer bli för lille Xenon som bara är en månad gammal om han förlorar sin mamma.

Gemine och Xenon för tre veckor sedan.