Jag är ingen stadsmänniska

Jag är ingen stadsmänniska. Kalla mig hellre skogsmulle eller vad ni vill. När jag öppnar min dörr vill jag inte se en grå trappuppgång, jag vill se gräs, jord, stenar och träd. Eller snö. Jag vill kunna göra det som faller mig in, kanske slå upp ett tält eller sätta mig och sola i bikini eller dra igång skotern och köra en sväng. Jag vill se grannarna ute i sina trädgårdar när jag går förbi och säga hej till folk jag möter på vägen. Jag vill kunna gå omkring i skrotiga kläder. Jag vill kunna promenera iväg till stallet, istället för att åka bil eller buss dit. På sommaren vill jag kunna skutta barfota rakt ut på gräsmattan, på vintern vill jag kunna plumsa rakt ut i snön utanför huset. Och oavsett om jag inte direkt brukar klä ut mig till clown och hoppa omkring på styltor utanför huset, så vill jag veta att jag kan göra det om jag vill, utan att bli smygfotograferad och hamna i tidningen, eller bli idiotförklarad. Okej, det var ett urdåligt exempel, men förstår ni poängen?

Jag skulle absolut inte vilja byta ut fina Hollsvattnet och fina Vidsel mot en liten trång lägenhet i stan. Det är inget för mig. Och visst kommer det en tid i mitt liv då jag blir tvungen att låsa in mig i en etta eller tvåa i stan, men det fixar jag. Då ska jag se till att jag ändå har en häst i närheten att rida ut i skogen med, och att lära känna mina grannar så att jag kan heja på dem när jag möter dem. Jag kan ju alltid plantera krukväxter i min lägenhet, och utanför min dörr! Och en balkong vill jag ha! Snälla, ge mig en balkong den dagen jag flyttar in i min framtida lägenhet. Och en cykel. Och ett piano.