Mitt problem är ofta att jag planerar för mycket. Hela mitt sommarlov har varit planerat in i minsta detalj. Jag har åkt hit och dit och packat om väskan säkert femtioelva gånger. Jag har inte kunnat kopplat av en hel dag, för att jag har tänkt så mycket på vad som ska hända nästa dag, och nästa, och nästa. Jag har lagt pussel i hjärnan hela sommaren. Och hur mycket jag än pusslar ihop så blir det aldrig klart.
Det känns konstigt att jag plötsligt har hur mycket tid som helst till att göra vad jag vill, nu när jag har hoppat av från lägret. Två lediga veckor innan vi åker till Stockholm, sista helgen på sommarlovet. Det känns bra. Åh, vad bra det känns. Men problemet är att jag direkt börjar lägga pussel igen. "Om jag är tre dagar där, så kan jag vara fyra dagar där sen, och sen ska jag...".
Om inte jag slutar med det här så kommer jag bli en allmänt stressad person, och det vill jag absolut inte bli. Till slut kommer jag ta kål på mig själv. Tänk om jag kunde slappna av resten av veckan, och bara leva i nuet. Här och nu.
Den 13 juli skrev jag:
"Jag har en känsla av att jag sitter och bygger pussel just nu. Ett stort pussel, sisådär 1000 bitar. Det gäller att få allt på plats. Om en bit ligger fel, förstörs hela pusslet. Det är ett tag sen jag tog fram pusslet, hällde ut alla bitarna på golvet och började bygga. Jag har hunnit en liten bit, kanske 100 bitar. Det är mycket kvar att pussla ihop innan hela bilden är klar, innan jag kan se helheten. Den vackra utsikten över ett blomstrande Paris. 1000 bitar av himmel, hustak, kyrktorn, fina parker, gator och gröna träd."
Jag vill jämt ha koll på allt. Men jag måste inse att det inte går. Jag kan inte ha koll på allt. Det är också stressande för en människa. Att försöka ha stenkoll. Det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar