Säg inte till mig att det inte går

Jag hatar att stå och trampa på samma ställe, jag strävar alltid framåt. Och det som inte leder mig framåt leder mig åtminstone åt något håll.

Jag hatar när folk säger åt mig att något är omöjligt, när jag vet att det inte är det. Jag vet själv vad jag är kapabel att göra och inte göra. Och när jag väl bestämmer mig för att göra något - vilken liten skitsak som helst - så vill jag inte fastna någonstans halvvägs på grund av någon annan. Vill jag cykla iväg och fota fåglar och ingen annan vill följa med, då gör jag det själv. Om jag och några kompisar har tänkt hitta på något "någon dag" och jag inte har lust att vänta på att det blir "någon dag", då ringer jag runt och frågar vilka som vill göra något på en gång istället.

Och vill jag ta körkort innan juni månad är slut (fyller år den 28:e), då ska jag fan i mig göra det! Och vill jag köpa en bil sen, då ska jag minsann göra det också! Såvida jag inte ändrar mig, då är det ju en helt annan sak.

Men ingen annan ska fatta besluten åt mig eller hindra mig från att göra det jag vill. Aldrig.

Bortblåst

Orden och inspirationen har blåst bort. Långt långt bort, känns det som. Och jag kan inte hjälpa det. Det kommer nog tillbaka förr eller senare. Jag kan inte koppla det till någon speciell sinnesstämning eller något särskilt över huvud taget. Det bara är så.

Kram på er.