Det som känns viktigt ena dagen verkar inte alls lika väsentligt nästa dag.
Frågan är: vad är egentligen viktigt?

CREW

Jag och Ida jobbade som publikvärdar på Minus 30-festivalen här i Luleå igår, där bland annat Håkan Hellström, Looptroop Rockers och Säkert! spelade. Rolig kväll med roligt sällskap! Vi var tyvärr utplacerade vid Lilla Salen där bara en massa dåliga metal-band spelade, men då och då fick vi tillfälle att gå och titta på de andra spelningarna. Ida fotade lite under kvällen, och de här bilderna är hennes. En mobilbild och en Nikon D90-bild, jag vet, men jag tyckte att båda var coola! Och att vi var coola såklart.

Perfektionisten

I morse, framför badrumsspegeln, slog det mig. Som en blixt från klar himmel, ett slag rakt i skallen, och samtidigt ett sorts glädjeflimmer i magen.

Det går inte att vara perfekt. Det är ingen idé att ens försöka. Det är inte mänskligt att aldrig hamna i en konflikt, aldrig såra någon, aldrig säga något dumt, aldrig trampa någon på tårna, aldrig göra fel saker, aldrig försova sig, aldrig skolka, vara bra på allt, få MVG i alla ämnen, vara vän med alla, vara omtyckt av alla, vara söt, vara artig och snäll och cool och speciell. Vara den perfekta flickvännen, den perfekta dottern, den perfekta eleven, den perfekta kompisen, den perfekta systern och den perfekta människan. Det går inte, för den perfekta människan existerar inte.

Perfektionism är inte ett recept på lycka och livsglädje, utan snarare ett recept på djup förtvivlan och en ständigt överhängande känsla av att vara misslyckad ända in i själen. Strävandet efter perfektion är en livslång strävan utan slut. Perfektionisten känner sig aldrig riktigt nöjd med något utan pekar bara på alla sina egna brister och andras brister. Folk håller sig undan från perfektionisten, medvetet eller omedvetet, för hon är svår att umgås med. Hon är inte den där sprudlande glada och positiva tjejen som omfamnar alla med sin värme, hon är den tillknäppta, seriösa och samtidigt ängsliga typen som kanske tycks trivas med att vara ensam. Och det är där ni har mig, i ett nötskal. Åsa ”Perfektionisten” Stubbfält. Hon som aldrig blir nöjd.

Jag har gått och tänkt på det här under hela dagen och längtat efter att få skriva ner det och dela med mig av det till er. Det är en sådan enormt viktig lärdom för mig själv, om mig själv. Glädjeflimret fladdrar fortfarande i magen och det beror på att jag plötsligt vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag har att förändra och jag har redan börjat. Istället för att få en panikattack när jag försov mig i morse och stod där framför badrumsspegeln och slogs med mig själv, så sköljde en våg av lugn över mig. Det var ingen idé att jäkta, jag skulle ändå missa en stor del av lektionen. Och som sagt: det är rent omänskligt att aldrig försova sig.

Ni förstår, all oro och stress jag känner varje dag – och det är väldigt mycket – har sin grund i min eviga strävan efter att bli perfekt. Min ständiga känsla av att vara otillräcklig bottnar i min strävan efter att bli felfri, oklanderlig, fulländad och bra på alla sätt. Alla negativa tankar jag tänker om mig själv och alla negativa tankar som jag hela tiden tror att folk tänker om mig är något som min elaka perfektionisthjärna hittar på. Och det är så typiskt mig. Allt jag gör, allt jag säger, allt jag ÄR, passerar genom ett filter av hård självkritik och alla mina ”misslyckanden” skyller jag på min egen otillräcklighet och mina egna brister, istället för att se på saken med öppna ögon och inse att det kanske inte alls var mitt fel. Det kanske inte ens var ett misslyckande, oftast är det nog så. Det kanske bara var ett pyttelitet snedsteg – om ens det – men för mig är det livsviktigt. I mina ögon, och inom mig, kan det vara helt fruktansvärt och blir ofta något jag ältar hur länge som helst trycker ned mig själv med och mår riktigt jävla dåligt av. Jag kan inte misslyckas utan att själv känna mig som ett enda stort misslyckande. Jag BLIR min prestation, jag dömer alltså mitt eget värde som människa utifrån mina prestationer. Och jag duger aldrig någonsin i mina egna ögon.

Och trots att jag alltid har känt mig själv väldigt väl och funderat oerhört mycket över mitt liv och mitt välmående, insåg jag det först idag, på något sjukt sätt. Att jag lider av sjuklig perfektionism och att det är grunden till hela mitt tankesätt och hela mitt beteende. Till mig som människa. Förstår ni vilken enorm insikt det här är för mig? Det är ju helt sjukt.

Åh, nu känner jag mig helt färdig. Det har varit en lång dag och jag måste få smälta alla nya tankar och insikter i lugn och ro. Och ja, jag är precis samma Åsa som vanligt, jag har bara lärt mig något nytt. Jag känner mest lättnad över det här, faktiskt. Jag har ju äntligen kommit på det, efter alla dessa år! Allt bara föll på plats helt plötsligt.

"Du är inte så dum som du ser ut, du!", som Erik brukar säga.

Fika-time

Fint eller fint?

Jag och Erik försökte oss på att fota oss två tillsammans (jag håller i kameran).

Erik: "I'm gonna eat your mom!"
Åsa: "Ehh, är det så här man gör eller?"

Erik: "Hihihihihi!"
Åsa: "Jag tänker banne mig inte visa mina tänder..."

Erik: "Nä, nu är jag less på det här."
Åsa: "Hoppas att Erik också ser hyfsat seriös ut nu."