Treehotel

En fredag för två veckor sedan gjorde jag och mamma en trip till Harads för att gå på Treehotel, fika och hälsa på Åke. För er som inte vet vad Treehotel är så är det... Ja, hur ska man förklara det? Det är trädkojor som man kan boka för övernattning. Men det är inte vilka trädkojor som helst, ska jag be att få tala om! De är som hotellrum. De är designade av arkitekter från hela Sverige, och riktigt lyxiga inuti! Jag har aldrig sett något liknande, man måste se det med egna ögon! Vi gick på en guidad tur så vi fick gå in i, eller snarare klättra upp i, några av "kojorna". Helt makalöst!

På Treehotels hemsida står det:

"Trädet har alltid haft en central roll i hela mänsklighetens historia, oavsett vilken livsåskådning man säger sig tillhöra och oavsett vilken politisk ådra som pumpar i ens blod står trädet alltid där som en påminnelse om livskraft och uråldrig visdom."

Intressant, tycker jag.

The Cabin

The Bird's Nest

The Ufo

The Ufo

The Mirrorcube

The Blue Cone

The Blue Cone

Mamma i The Blue Cone

Jag och mamma, i glaset på The Mirrorcube

Hej!

Jag tänkte att jag skulle börja skriva här igen, lite då och då. När andan faller på. Vad sägs om det? Under sommaren har jag inte haft någon som helst lust att skriva, jag har ramlat in på helt andra vägar (rent bokstavligt också, med nytaget körkort!). Jag har inte skrivit någonting alls någonstans, förutom under de tre veckorna jag jobbade på tidningen NSD, då det fullkomligt sprutade texter ur mig.

Men nu, nu kryper orden fram ur sina hålor igen. Och jag gör mitt bästa för att fånga dem innan de smiter iväg. Kameran kommer också att användas flitigt i höst, känner jag på mig.

PS. Min sommar har varit heeelt fantastisk! DS.

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Som ni märker så är det snart två månader sedan jag skrev senast, och motivationen finns inte kvar. Därför vill jag nu officiellt förklara bloggen avslutad. Jag kommer dock inte radera den, för jag vill själv kunna gå in och läsa alla gamla inlägg. Det kan ni också göra, om ni har lust.

Tack till er som har läst!

Kram

En väldigt fin låt

Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek


Vid protesfabrikens stängsel - Håkan Hellström

Säg inte till mig att det inte går

Jag hatar att stå och trampa på samma ställe, jag strävar alltid framåt. Och det som inte leder mig framåt leder mig åtminstone åt något håll.

Jag hatar när folk säger åt mig att något är omöjligt, när jag vet att det inte är det. Jag vet själv vad jag är kapabel att göra och inte göra. Och när jag väl bestämmer mig för att göra något - vilken liten skitsak som helst - så vill jag inte fastna någonstans halvvägs på grund av någon annan. Vill jag cykla iväg och fota fåglar och ingen annan vill följa med, då gör jag det själv. Om jag och några kompisar har tänkt hitta på något "någon dag" och jag inte har lust att vänta på att det blir "någon dag", då ringer jag runt och frågar vilka som vill göra något på en gång istället.

Och vill jag ta körkort innan juni månad är slut (fyller år den 28:e), då ska jag fan i mig göra det! Och vill jag köpa en bil sen, då ska jag minsann göra det också! Såvida jag inte ändrar mig, då är det ju en helt annan sak.

Men ingen annan ska fatta besluten åt mig eller hindra mig från att göra det jag vill. Aldrig.

Bortblåst

Orden och inspirationen har blåst bort. Långt långt bort, känns det som. Och jag kan inte hjälpa det. Det kommer nog tillbaka förr eller senare. Jag kan inte koppla det till någon speciell sinnesstämning eller något särskilt över huvud taget. Det bara är så.

Kram på er.

Det som känns viktigt ena dagen verkar inte alls lika väsentligt nästa dag.
Frågan är: vad är egentligen viktigt?